Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XII.
343
Samtidigt fördes ifriga fredsunderhandlingar. Man begagnade
sig dervid af den ovänskap, som uppstått mellan konungen af
England och tsar Peter, i det man underhandlade med båda makterna
och sökte betinga sig den enas hjelp mot den andra. Den senare
var mest villig till fred, men ville ej afstå från sina landvinningar
vid Östersjön. Underhandlingarna derom fördes på Lofon i
Åländska skärgården, och var Görtz dervid Sveriges ombud. Tsaren yrkade
på besittningen af Ingermanland, Estland och Lifland, men han
erbjöd sin kraftiga hjelp för att åt Sverige eröfra Norge. Karl
vägrade oböjligt att göra någon landafträdelse; oss åligger», skref
han strax efter sin hemkomst till Sverige, »att hålla det fasta löftet,
vi gjort, att aldrig afstå eller bortgifva någon del af de landskap
eller härligheter, som våra förfäder, Sveriges konungar, hafva oss i
händer lemnat.» Sedan han imellertid ökat svenska hären till
omkring 60,000 man, företog han sig att på egen hand söka
eröfra Norge, kanske i förhoppning, att tsaren sedan skulle blifva
medgörligare.
En liten svensk här af 6,000 man tågade (i slutet af 1718)
under befäl af Armfelt från Jämtland in öfver norska fjällen, medan
konungen med hufvudstyrkan inföll från Bohuslän och började
belägra fästet Fredrikshall. Belägringen drefs kraftigt, och ett af
utanverken intogs med storm. Men under natten till den 30
november träffades konungen, der han hvilade på bröstvärnet öfver
löpgrafven, af ett skott, som inträngde genom tinningen och gjorde
slut på hans bragdrika, äfventyrliga lefnad.
Det slog så stort ett hjerta
uti hans svenska barm;
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm,
i med- och motgång lika,
sin lyckas öfverman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.
Se, nattens stjernor blossa
på grafven länge se’n,
och hundraårig mossa
betäcker hjeltens ben;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
