Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Marscher, soldat- och beväringssånger - 98. Ryttmästar Silfverlod (I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
»God afton», så han sade, »god afton och Guds fred,
jag kommer ifrån kriget och från den rätta led,
och tröttnat har min gångare; I lånar mig väl hus
och låter mig få sofva hos er till dagens ljus?»
Förvånad hörde Elin den granne herrens ord:
»Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord,
har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.» —
»Behöfves icke heller, blott foder åt min häst.» —
»Jag foder har tillräckligt, se’n vargen ref min ko;
en sådan ståtlig herre om ondt jag ej kan tro —
och vågar därför bjuda Ers nåd att sitta ner,
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.» —
»Blif kvar, min goda kvinna; det har jag redan gjort,
ty utan lof en krigsman tar för sig på hvar ort.» —
»Ni kommer då från kriget!» bröt Elin häftigt ut.
— »Det gör jag — raka vägen; nu är det ändtligt slut.
Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt. —
Här har ni ganska trefligt, här är så fint och nätt,
och själf i bästa åren, det synes, att ni är;
hur kommer det, att ensam ni så vill sitta här?» —
»Det är väl Herrans vilja, hans lag, men icke min,
ty hårdt jag blifvit pröfvad, men säkert är mitt sinn’;
min man gatt ut i kriget, och säkert är han död,
jag har ej hört det. minsta af honom i min nöd.» —
»Man bör ej tro det värsta», var riddersmannens svar,
»ty har ban äfven fallit, så finns det männer kvar;
en kvinna är väl evigt ej bunden af en ed,
bör ock på annat gifte sig göra klart besked.» —
»För Guds skull, käre herre, nej, tala inte så,
min Olle vill jag trogen igenom lifvet gå.» —
»Men om sin egen trohet mot eder Olle bröt?» —
»Så vill jag dö, min herre!» — och rösten Elin tröt.
»Gråt ej!» sad’ riddersmannen med en förändrad ton.
»Stor tjänst han har förrättat vid Lilliehööks skvadron,
som ryttare benämndes och kallades han Lod;
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
