Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Marscher, soldat- och beväringssånger - 100. De två dragonerna (Stål så hette en, den andra)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100. Do två dragonerna.
Stål så hette en, den andra
gick i fält med namnet Lod;
båda liknade hvarandra
så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
hade fostrat dem,
gnabbats hade de som fränder,
bott i samma hem.
Och dragoner hade båda
blifvit sen på samma dag,
delat troget hvarje våda
i hvartenda slag,
gnabbats än som stridskamrater,
huggits man mot man
allt om äran att i dater
öfvergå hvarann.
Snart i rykte framom alla
i skvadronen stodo de.
Ingen vågade sig kalla
bättre, tapprare.
Till korpraler af befälet
gjordes snart de två,
men emellan dem blef grälet
icke slut ändå.
Hvad dem eggat som gemena,
samma täflan fanns än kvar,
ännu var alltjämt den ena
hvad den andra var.
Båda stodo lika nära
ett gemensamt mål,
hvar gång Lod blef nämnd med ära,
nämndes äfven Stål.
Lyckan svängde dock omsider,
att den ene seger vann,
Lod gick fri i alla strider,
Stål blef sårad han.
Dömd till hvila på det sättet
låg ban tyst och led,
låg som sjuk på lasarettet,
då kamraten stred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
