Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Marscher, soldat- och beväringssånger - 100. De två dragonerna (Stål så hette en, den andra)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långa månar af elände
hade småningom dock flytt,
och den tappre återvände
till sin trupp på nytt;
men då stod han främst ej mcro
som han fordom stod;
för hans likar gällde flera,
och medalj bar Lod.
Stål han såg kamratens lycka,
hörde, hur hans rykte steg;
hvad hans hjärta kunde tycka,
spordes ej, han teg,
lät ett ord ej det förråda,
ej ett anletsdrag. —
Nu på ströftåg hade båda
hållit ut en dag.
Gjordt var allt, som borde göras,
det blef tid att vända om,
plötsligt sågs ett stoftmoln röras,
en kosackhop kom.
Lod tog ordet: »Sväng, ty faran
skall dock gagnlös bli;
broder, fem man stark är skaran,
två blott äro vi.»
Stål han log ett hånfullt löje:
»Du har talat klokt och rätt,
blöda får du, om vi dröje,
hittills slapp du det.
Gå, jag möter ensam skocken,
förrn den hinner oss,
du, som bär medalj på rocken,
är för god att slåss.»
Sagdt; sin sabel sågs han skaka,
sprängde af med stolt förakt,
och han såg sig ej tillbaka,
se’n sitt ord han sagt.
På den harm, kamraten röjde,
föga akt han gett,
om ban följde, om han dröjde,
var för honom ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
