Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vid bivuaken och i kamratkretsen - 148. Jungfrun och sjömannen (Det gick en jungfru uti en hage) - 149. Å jänta å ja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148. Jungfrun ocli sjömannen.
Det gick en jungfru uti en hage,
till henne kom där en ung sjöman:
»Och hvarför går hon så där allena,
gif mig sitt hjärta, som jag begär!» —
»På er begäran kan jag ej svara,
förty jag är utaf för ringa stånd;
er tjänarinna kan jag väl vara,
men allra kärestan kan jag ej bli.
»Jag har en vän — ja, om han lefver —
som för sju år se’n for bort från mig;
och lefver han, så har han mitt hjärta,
och är han döder, så har Gud hans själ.» —
»Jag är den vännen, som för sju år sen,
som för sju år sen for bort från dig.
Kom, sköna jungfru, i mina armar!
Jag är den vännen, ja visserlig.» —
»Och är clet sanning allt, som du säger,
så vis’ mig ringen, som du fick af mig.» —
»Ja, här är handen! Ja, här är fingret!
Och här är ringen, som jag fick af dig!»
Och jungfrun skådar, hon skådar ringen,
till dess hon bleknade och föll till jord;
så tog han henne på sina armar
och kysste henne så innerlig!
Och hören, flickor! — Ja, flickor alla!
Och denna visan läggen på ert sinn’:
ja, våren såd’na mot edra gossar,
som denna flicka var mot gossen sin!
Folkvisa frän Närke.
149.
A jänta å ja, å jänta å ja
å allt uppå landavägen, å ja —
å jänta å ja, å jänta å ja
å allt uppå landavägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
