- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
3

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Mor Kitta i pörtet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

                 Kap. 1.

Mor Kitta i pörtet.



         Ack Värmeland du sköna och härliga land,
         Du krona bland Svea rikes länder!
         Och kommer jag än midt i det förlofvade land,
         Till Värmland jag ändå återvänder.
         Ja, där vill jag lefva, ja där vill jag dö;
         Om en gång ifrån Värmeland jag tager mig en mö,
         Så vet jag, att aldrig jag mig ångrar.

Denna vackra folkvisa, beskrifvande i några enkla fraser
ett af Sveriges vackraste landskap, Värmland, hördes en vacker
sommarafton sjungas i skogen i närheten af mor Kittas pörte.

Mor Kitta var en gammal gumma, hvilken väl aldrig varit
utom finnskogarne i Värmland och var så inväxt i de värmlänska
sederna och bruken, att hon väl kunde sägas vara en del af
själfva Värmland, om det är sant, som folktron i fordomtida
förkunnade, att skogens och bergens andar kunna taga säte i en
människas själ.

Skogarne och bergen hade, så förkunnar folktron, både onda
och goda andar och däraf uppstodo onda och goda människor i
bergs- och skogsbygderna, ty såväl onda som goda andar kunde
taga hemvist i människosjälar. — Men om en skogs- eller bergsande
tagit plats i ett barns själ, så kunde det barnet aldrig vika
från det berg eller den skog, som sett det födas, äfven om det
lefde i hundrade år.

Och mor Kitta hade varit trofast det pörte, som sett henne
födas. Nu var hon gammal och skrumpen, men hon hade nog
varit en fager jänta i sina dar, äfven hon, och mer än en friare
hade allt bockat sig för att komma in genom den låga dörren i
pörtet, men Kitta hade alltid gifvit korgar. Hon ville inte lämna
pörtet, blefve hon än aldrig så gammal.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free