Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Det blinda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vaktat sig för att gå fram till befolkade platser. Nattetid hade de
i stället spejat och orienterat sig och så hade de funnit bruket
och den ståtliga byggnaden, som disponenten eller, som han
kallades, brukspatronen bodde uti. Denna byggnad låg litet afsides
från bruket inbäddad i en lummig park.
Det var en expedition beslutad af de tjufaktiga människorna
och en ung zigenerska utsågs att gå fram och se till, hvad som
kunde göras vid det vackra och ståtliga stället.
Höfdingen hade utdelat sina befallningar och den unga
zigenerskan skulle just gå, då hennes mor, en gammal kvinna med röd
turban på hufvudet och kallad Camarde, sade:
— Jag skall följa med min dotter, två äro inte för många.
— Väl taladt, Camarde, sade höfdingen. Har du din hand
med i spelet, så är jag lugn. Ingen har sett oss och här äro vi
så ensamma som i en öken; vi hålla oss härinom bland de djupa
snåren väl dolda och gå inte fram, förrän någon af er ropar på
oss. Det är klokt handladt och tillika angenämt för oss, ty hvila
göres oss allt behof efter den sista långa färden i dessa väldiga
skogar.
— Ditt latdjur! mumlade en stackars gubbe, som för sina
rebelliska utlåtanden hade blifvit dömd att springa gatlopp flera
timmar. Är du trött, du som suttit uppe på vagnen hela tiden?
Höfdingen hörde ej dessa ord utan drog sig tillbaka
försiktigt tillsammans med de öfriga in i de djupa snåren, under det
att den unga zigenerskan Kira och hennes mor Camarde — hvilket
ord betyder trubbnäsa — hon kallades så, emedan hon en
gång under ett vildt slagsmål fått en del af sin näsa afskuren —
förberedde sig till sin expedition och nalkades de stora järngrindarne,
hvilka voro uppsatta vid början af allén till brukspatronens
bostad — herrgården, som clen kort och godt kallades.
Inom några minuter var skogsvägen alldeles fri och något
spår efter zigenarbandet kunde icke spåras där. De båda
kvinnorna väntade några ögonblick, påtogo sig ett utseende af smärta
och lidande och vankade med tillgjorclt släpande gång fråm emot
järngrindarne.
— Stöd nu dig bara på mig, mamma, sade Kira med en
ton af barnslig omtanke och med en stämma, som hon gjorde nästan
slocknande, Du är så hungrig och har gått så långt. Kanske
finna vi här någon barmhärtig människa. Gud skall nog
förbarma sig öfver oss.
Dessa hycklande ord voro naturligtvis afsedda för i
grannskapet möjligt dolda åskådare. Man måste vara betänkt på alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
