Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Zigenerskans dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
47
som om hon vore hennes egen mor. Hon hade ämnat sörja för
denna flickas framtid, hvarför tanken på, att hon skulle nödgas
öfverlämna henne åt Camarde uppfyllde henne med dödlig ångest.
Besynnerligt nog delade Moina icke denna ångest och fruktan.
Hennes unga fantasi fann välbehag vid den föreställningen,
att en högre makt möjligen hade utsett henne att väcka sin mors
religiositet och kanske verka såsom missionär för hela bandet.
Naturligtvis berodde dessa fantasier därpå, att hon blifvit
uppfostrad hos en så djupt religiös kvinna som grefvinnan
Stålsko. Moina talade om sin mission med sin fostermor.
Däremot ansåg sig grefvinnan icke kunna göra andra
anmärkningar än dem, hennes kärlek till flickan och den sorgliga
tanken på hennes egen framtida ensamhet f örest af våde henne.
Hon var dock icke nog egoistisk att för sin egen skull söka
afsvala den unga flickans ifver. Men hon anmärkte dock:
— Jag hoppas likväl, min snälla Maria, att vi icke skola
behöfva skiljas — — —
Men nu — Camarde ville nu ha sin dotter åter och hon var
rent af ursinnig af glädje öfver att bandet tagit vägen mot Åmål,
där hon skulle med eller mot Moinas vilja hämta henne. Hennes
dotter! Hennes kära barn, hennes älskling! Hon skulle för
framtiden alltid hafva henne hos sig! Hennes dotter, som visste
allting, som lärt allt! Ingen skulle kunna motsäga henne häri!
Hennes dotter var ett helgon, och skulle vandra som en helig varelse
midt ibland af grunds andarne.
Så resonnerade Camarde, icke blott för sig själf, utan äfven
högt, hvilket naturligtvis förargade bandets medlemmar, hvilka
visst icke voro blödiga af sig, men dock icke voro vidare behagligt
berörda af att de af en kvinna i deras egen stam blefvo kallade
af grunds andar.
Joi, därtill öfvertalad i synnerhet af Kira, förbjöd i början
Moinas upptagande i bandet, till Camardes förtviflan, men
nödgades dock till slut gifva med sig.
Så snart bandet slagit läger utanför Åmål, begaf sig
Camarde, med af glädje klappande hjärta, trots den sena timmen
på dagen in i staden, och gick direkt till grefvinnan Stålskos lilla
hem. Hon kunde omöjligen gifva sig till tåls med att vänta till
morgondagen; hon skulle hafva sin dotter till sig på minuten.
Efter en stunds bultande på por.fcen öppnades denna slutligen af
Anders, hvilken ryggade tillbaka, då han fick se zigenerskan.
— Är det ni, Camarde? sade han.
— Ja, jag kommer för att hämta Moina, svarade hon rakt
på sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
