Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Edmund och Moina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
55
— Nej moder, sade Moina, jag är inte på något sätt bättre.
— Kira är din goda dotter, moder.
Kira lyfte förvånad upp sitt hufvud.
— Hon förställer sig, tänkte hon. Godt! Då skola vi rätta
oss därefter.
— Ack, ett sådant vackert barn! ropade Moina hastigt, då
hon fick se Edmunds ansikte. Min Gud, så vacker gosse det där
är. Hvems barn är han?
— Jag är Guds barn, svarade Edmund, hvilken af sin moder
hade lärt sig att svara så.
Moina öfverhopade gossen med smekningar.
— Jaså, du är Guds barn, min lilla vän, sade hon, men
hvems är du eljest?
— Mammas och pappas, svarade Edmund.
— Nå, hvar är mamma och pappa då?
— Det vet jag inte, svarade gossen. De måste vara långt
härifrån. Och den som vore hos dem igen.
En tung suck banade sig väg ur den lilles bröst.
— Hvarför ser du inte på mig? frågade Moina.
— Jag har aldrig sett på någon, svarade Edmund.
— Nej det tror jag rasande väl, utropade Kira under ett
rått skratt, när han är stockblind.
— Hvad? Ar den lille, vackre gossen blind? Stackars barn!
Är det verkligen sant, sade Moina medlidsamt.
— Det måtte du väl se, att han är, så framt du inte själf
är ett blindstyre, sade Kira.
— Stackars liten! utbrast Moina.
— Stackars Edmund! upprepade barnet, det hade blifvit
lärdt att säga så om sig själf.
— Edmund! Ett vackert namn, sade Moina. Du heter
alltså Edmund. Men hvad heter du mer, min lilla vän?
— Han tillhör stammen och han har inga andra namn. —
Du behöfver inte besvära dig att göra honom vidare frågan
därom, snäste Kira.
Moina förstod icke sammanhanget härmed. Men hon anade
likväl en hemlighet utan att ens på långt när misstänka den mörka,
gräsliga verkligheten. Fastän hon ofta hade hört omtalas lasten
hos zigenarestammen, kunde dock icke hennes rena själ försätta
sig in i detta djup af råhet och grymhet, som dref till förbrytelser.
Hon föresatte sig emellertid genast att utgrunda denna lilla
hemlighet till fromma för det lilla barnet, som hon från första
åsynen innerligt älskade och den tanken föddes i hennes bröst,
att det nog varit en högre makts vilja, att hon skulle komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
