Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 8. När Venern kommit i raseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
67
— Ingen skall kunna slita gossen ur mina armar.
— Ack, du arma stackare! skrek Kira till systern. Tror
du, att jag är rädd för dig, kanske! Menar du, att du är starkare
än vi alla tillsammans! Nej du, du skall bli varse motsatsen!
Vid det hon sade dessa ord, kastade hon sig ursinnig på
systern och ville rycka Edmund från henne. Men Moina kämpade
af alla sina krafter mot den rasande megäran, som dock slutligen
lyckades få det stackars barnet i sitt våld och just var i begrepp
att kasta det öfver bord, då i detsamma en händelse inträffade,
som ändrade hela situationen.
Det var åskan, som gjorde slag i saken och denna gång
uppträdde såssom räddare af ett människolif.
En hväsande blixt delade molnen och slog ned i sjön tätt
invid skutan, och i samma ögonblick skakades hela rymden af en
bedöfvande knall, under det att en hög vattenpelare kastades
frusande upp från den plats, där åskstrålen träffat vattenytan.
Kvinnorna dels slungades omkull af lufttrycket, dels kastade de sig ned
på däcket, troende sin sista stund vara kommen, ja till och med
Kira sjönk, glömmande sin vrede i farans ögonblick, ned på de af
öfverspoladt vatten slippriga tiljorna. Blott Moina stod upprätt midt
under elementens raseri, med händerna lyftade mot höjden,
liknande en skyddsängel, till hvars fötter den lille blinde gossen
ångestfull trefvade sig fram.
— Bedjen med mig, sade Moina. Gud skall hjälpa och
bistå oss. Uppoffren edra hämndtankar och han skall rädda er!
Det var något storslaget i Moinas uppträdande.
Med hopknäppta, mot himlen upplyfta händer knäböjde
kvinnorna kring Moina, och den Guds namn, som de ej kände men
plägade förakta, stammades fram öfver deras läppar, allt eftersom
Moina talade; ty det var hennes ord, som upprepades af de öfriga.
Till och med Kira böjde sig för denna makt.
Emellertid rasade nu orkanen med fördubblad kraft. De
lössläppta luftandande tjöto och upptornade vågorna stora som små
Jius, under det att åskan skrällde allt värre och de fräsande och
ljungande blixtarne korsade hvarandra på firmamentet, samt hotade
allt med undergång.
De seglande zigenarnes belägenhet var i sanning förtviflad.
Skutan kastades omkring som ett nötskal på de hvitfradgade
böljorna, och med kvinnornas ångfistrop och Moinas högljudda
böner blandade sig nu äfven de manliga zigenarnes svordomar,
förbannelser och jämmer.
Förvirringen var gränslös, och hvar och en trodde med visshet
sin sista stund nu vara nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
