Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. Ett återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
72
Edmund berättade nu väl för hundrade gången, medan de
hand i hand gingo framåt, sina minnen från det hem, hvarifrån
han blifvit rof vad, och uttalade nu liksom mycket ofta alltid sin
outsägliga längtan efter sitt hem, sin pappa och mamma, Nanna
med flera och efter Kurre. Och nu som alltid utropade han:
— Om jag någonsin mera kommer tillbaka hem till pappa
och mamma, så måste du alltid vara kvar hos oss, goda Moina.
Dagen var tryckande het, och Edmund plågades af en brännande
törst, under hvilken han försmäktade.
Till all lycka upptäckte Moina ett stycke längre bort en liten
byggnad.
— Vi skola gå dit och be om en dryck vatten, sade hon.
Då Edmund hörde, att han hade hopp om, att hans törst
skulle blifva släckt, blef hans gång genast spänstigare, och de voro
snart framme vid det lilla landtliga hemmet.
Så snart de kommit genom den grönmålade grinden, hvars
spjälor öfverst voro skurna i form af hjärtan och hvitmålader
kommit in i trädgårdstäppan, som omgaf den lilla byggnaden,
syntes husets ägarinna, en änka efter en landtman, på förstukvisten,
under det att ett högljudt hundskall hördes iniffrån byggnaden.
— Store Gud! utropade Edmund, som lyssnade till det
ihållande skällandet. Det är bestämdt Kurre!
— Ack, käre Edmund, sade Moina. Kurre drunknade allt
han på samma gång som min mor och min syster.
— Hvad viljen I? frågade tämligen barskt den på förstukvisten
stående kvinnan.
— Jo, sade Moina, den här lilla gossen är så törstig — var
så god och gif honom en dryck vatten.
— Det går väl an, svarane kvinnan kantigt. Kommen in.
Men torken väl af edra fötter på granriset vid trappan och trampen
ej på trösklarna. Jag har nyskuradt, skall jag tala om. —
Ack, din himla hund! ropade hon förargad inåt. Vill du tiga, ditt
odjur! Det olycksaliga hundkräket kan då bringa en kristen
människa till förtviflan genom sitt ihållande och gälla skällande, tillade
hon, i det hon öppnade en inre dörr.
— Det är Kurre! Det är alldeles säkert Kurre! Jag känner
igen hans skall! ropade Edmund och drog sin beskyddarinna
åt det håll, hvarifrån ljudet kom.
Moina, som också tyckte sig igenkänna skallet, insåg dock,
att man här borde handla försiktigt, alldenstund kvinnan tycktes
vara så butter och tvär af sig.
Moina slog därför omkring sig med några fraser och frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
