Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. Ett återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
74
— Jag är en hederlig flicka, kära mor. Och den lille
gossen är blind, som jag förut har sagt. Släpp lös hunden, så får
kära mor se, om han inte känner igen oss och hyllar sig till oss.
Vi kunna äfven ropa på honom, så får kära mor se, om han ej
känner igen det namn vi kalla honom vid.
— Ropa då, sade gumman.
— Kurre! ropade Edmund.
Hunden upphörde för ett ögonblick att skälla.
— Kurre! ropade Edmund ännu en gång.
Då uppgaf hunden ett genomträngande tjut och började därpå
att skälla och väsnas ännu mer än förut.
Bondhustrun tvekade dock ännu ett ögonblick. Men som hon
icke kunde tåla hunden, var hon glad öfver, att hon på detta sätt
fått en bra anledning att göra sig af med honom och en ordentlig
orsak att anföra, då hennes son skulle fråga henne, hvarför hon
släppt hunden.
Hon gick in i inre kammaren och löste hastigt Kurre, som
störtade gläfsande ut.
Det var sannerligen rörande att se hundens glädje och
Edmunds förtjusning. Hunden hoppade nästan lika högt som Edmund
var lång, och tjöt af glädje.
— Nå, ser kära mor nu, att hunden känner igen sin herre?
sade Moina.
— Ja, svarade bondhustrun, jag kan inte tvifla därpå. —
Tan honom med er — se här är vatten, dricken nu och gen er
i väg, så att min son icke måtte få se er, då I bortfören hans
älskling. Adjö med er!
— Tack, kära mor, sade Moina och lämnade tillbaka skopan,
ur hvilken Edmund druckit, edra handligar äro mildare än
edra ord.
Kurre hoppade fortfarande kring Edmund, på allt sätt
gifvande sin glädje tillkänna.
Men hur såg hunden väl ut nu?
I stället för det förr så hvita håret, såg han nu ut som om
han haft en tofvig ragg på sin kropp och smuts syntes öfverallt
på honom. — Men detta var nog helt och hållet Kurres eget fel:
ty han hade bitit omkring sig och ej tillåtit någon att taga i sig.
Därför hade han icke kunnat blifva rengjord eller tvättad.
Nu återvände Moina och Edmund följda af Kurre till fiskarens
stuga. Moina och Edmund kände sig betydligt gladare till
sinnes nu, än när de hade gått ut.
— Har det kommit något bref ännu? var hennes första fråga,
då hon kom hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
