Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 9. Ett återseende
- Kap. 10. Moina och Edmund lämna fiskarens stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
75
— Nej, svarade fiskarhustrun. — Men hvad i all världen,
hafven I skaffat er en liten hund?
— Det är Edmunds Kurre, som vi trodde hafva drunknat,
svarade Moina och berättade, hur de funnit hunden.
Den natt, som följde, låg Kurre i krum ofvanpå täcket,
under hvilket Edmund hvilade.
*
Kap. 10.
Moina och Edmund lämna fiskarens stuga.
Dagar och veckor förflöto, utan att något bref från grefvinnan
Stålsko till Moina hördes af, och efter sex veckors vistelse
hos fiskarens tänkte Moina, att hon ej gärna kunde vänta längre,
utan borde sig i väg.
— Ack, tänkte hon, min fostermor kanske är död. — Jag
har då ingen människa i hela världen, som bryr sig om mig.
Kunde jag blott komma öfver till Åmål, skulle jag få visshet om,
hur det är. — Jag måste tänka på att arbeta och försörja mig
och Edmund, ty inte vill jag öfvergifva honvm, den stackars
gossen. Här förtjänar jag ingenting. Vi hafva varit här länge nog
nu. Snart kör man oss väl på porten. Vi måste anförtro oss åt
försynen och anträda vår vandring, som helt visst kommer att bli
mycket besvärlig, men som dock måste ske. Grud vare oss nådig.
Efter att en gång hafva fattat ett beslut, ryggade Moina
aldrig tillbaka för att utföra detsamma, hvarför hon och Edmund
efter några dagars förlopp bjödo sitt hederliga och gästfria
värdfolk farväl och gingo från fiskarstugan mot okända öden. Fiskaren
och hans hustru, hvilka mycket fäst sig vid såväl Moina som
Edmund, följde dem ett långt stycke på väg och togo slutligen
under många välsignelser afsked af dem.
De första dagarne af de husvillas vandring aflupo tämligen
lätt, men småningom började det bli allt mer och mer besvärligt för
Morna, som ständigt måste leda den blinda gossen och nu fann
sina små tillgångar allt mer och mer smälta ihop.
Och så kom den dagen, då hon fann, att hon ej hade en
enda skilling kvar i sin börs. Hon måste nu börja tigga för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0075.html
