Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 11. Mor Kitta menar, att det är troll med i spelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
82
och vände sig mot hästen, den han under ängsligt skällande sökte
hindra i sitt lopp.
Sedan husbonden flera gånger förgäfves sökt att tysta och
mota bort hunden, började han ana oråd och fick det för sig, att det
kanske icke stod rätt väl till hemma i gården, hvarför han vände
om hem till sin bostad efter hunden, hvilken sprang skällande
framför hästen.
Då bonden kom så nära sitt hem, att han kunde se det,
förmärkte han ett ovanligt ljussken från stugans fönster samt
trodde sig förmärka, att det var mycket folk därinne.
Han körde upp på gården och fram till förstukvisten och
utan att gifva sig tid till att spänna ifrån hästen, hoppade han
ur släden och skyndade sig in i stugan samt stod snart inne i
storstugan, där han till sin stora förundran och bestörtning fick
se sin dotter med guldkrona på hufvudet och klädd i den vackraste
skrud sitta i brudstol. En stor skara af brudfolk satt jämte
henne i storstugan.
Fadern blef naturligtvis i första ögonblicket ganska
handfallen och häpen, ty han förstad, att trollen här drefvo sitt spel,
men han eftertänkte likväl, huru han skulle kunna rädda sitt barn.
Han sansade sig snart nog, fatfcade en yxa, hvilken hade
sin plats i ett hörn af stugan och slungade yxan med sådan kraft
öfver brudens krona, att den hvassa eggen fastnade i väggen.
Stålet hade den verkan, att hela trollskaran hufvudstupa
begaf sig ut ur stugan.
Nu tog fadren sin brudklädda dotter, till hvilken han ännu
icke vågade säga ett ord, vid handen, förde henne ut ur stugan,
tecknade åt henne, att hon skulle sätta sig i släden, ställde sig
själf bakpå och for så i hastig fart till kyrkan.
Hunden skyndade förut.
De sågo under vägen, huru trollen satte efter dem och foro
med gny och dån omkring dem, ända till dess att de hunno
kyrkogårdsporten.
Men där voro hästens krafter uttömda och han stod liksom
halfdöd vid den slocknande stockelden, hvilken som vanligt vid
juletid var upptänd på det ställe, där hästarne voro bundna, medan
folket var i kyrkan.
Bonden räckte jäntan handen och förde henne in i kyrkan,
dit de inkommo, sedan gudstjänsten redäg var börjad.
Församlingsborna reste sig bestörta i sina bänkar, då de fingo
se den brudklädda jäntan med den lysande kronan på hufvudet.
Men fadern gick med sin dotter mellan allt folket fram till
prästen, som just då stod för altaret och berättade för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
