Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 11. Mor Kitta menar, att det är troll med i spelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
84
— Nej, nej, det reder sig väl. Mor Britta vill inte släppa
flickan kan jag tro, och det fastän Jerker snart får galonerad
kuskmössa på sitt hufvud.
— Det är slut med den härligheten, sade Jerker.
— Hvasa? — Slut!
— Ja, ackurat slut, om inte I mor kan hjälpa mig. Ty att
något djäfvulstyg är med i spelet, det är då så säkert, som att
jag är en hederlig karl, af hvilken de vilja taga ära och bröd.
— Jerker talar underliga ting, inföll mor Kitta. Hvem är
det, som vill ta ära och bröd af Jerker.
— Hvilken det är, det vete den lede bäst, ty det är väl
den bockfotade, som ställt till med hela konkarången där hemma
på bruket. Mor har väl hört, att den blinde lille Edmund och
hans Kurre försvunnit?
— Nog har jag det.
— Det har letats i hvartenda snår och det har draggats i
älfven, men ingenting har man funnit.
— Ja, det har gått skall också, sade mor Kitta. Skallfolket
har varit här också och jag hörde, att de trodde, att
zigenarne hade tagit Edmund, den stackars gossen. Det var ju samma
dag, som först Jerker och sedan Elsa voro här hos mig.
— Så var det. När jag kom hem till bruket, så var det
gråt och tandagnisslan där, och litet hvar trodde, att nådig frun
skulle mista förståndet.
— Nå har hon lugnat sig nu?
— Ja. Men hon är dyster som ett åskmoln och häftig och
bitande, hon som annars varit så änglafrom.
— Sorgen, käre Erik, sorgen kan göra människan både hård
och mjuk. Och den sorg, som nådig frun och brukspatron nu
hafva, är en af de värsta, som kan träffa en människa. Det vore
dem bättre att ha gossen död i hemmet eller på kyrkogården än
att så här sväfva i okunnighet om hans öde.
— Förstår väl det. Men de må väl få lof att vara rättvisa
i alla fall, tänker jag.
— På hvad sätt äro de då orättvisa?
— Jo, det skall jag säga er mor Kitta. När jag den där
olyckliga dagen gick hem till bruket efter att hafva mött Elsa,
som då just kom från er — — —
— Mötte inte Jerker henne, när hon gick hit till mig? Jag
tyckte, hon sade det.
— Jo det gjorde jag förstås, men då talades vi intet vid.
Jag gick i stället fram till Storgården för att tala vid hennes
föräldrar, fast det blef då inte af, förstås, i stället fick jag en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
