Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 11. Mor Kitta menar, att det är troll med i spelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
85
skopa ovett af hennes rifjärn till mor och far hennes fick jag inte
träffa. Det var en jädrans dag det där, och det var min olycka
att jag gått från bruket den dagen för att fria.
— Hade Jerker inte sagt till vid bruket då?
— Jo, det hade jag och fått ledigt också.
— Nå då så.
— Men vänta skall ni få höra mor Kitta: På hemvägen
mötte jag Elsa och nog ville hon bli min, som ni hade sagt mig
det, men hon talade också om, att mor hennes aldrig skulle gifva
sitt samtycke till vår förening. I stället lär käringen vilja skicka
in sin dotter till Karlstad, där de förgapat sig i jäntan och kalla
henne för solen i Karlstad, när hon är där. Och det är inte som
en ärlig tjänarinna, mor hennes vill ha henne i Karlstad, utan som
en källarpiga; ty det har farit i käringens hufvud, att hon på det
sättet skall kunna få sin dotter gift bättre än här på landsbygden.
Det var en jädrans käring — — Hade jag varit glad förut, så
var jag inte så värst glad, när jag skildes från Elsa och gick hem
till bruket, fast nog gjorde det förstås godt i hjärtat att veta, att
jäntan håller af mig och vill bli min eller ville det — kanske vill
hon det inte nu. sedan hin farit i alla människor.
— Hvad säger Jerker. Så illa är det väl inte.
— Jag tror det.
— Hvarför det?
— Jo, när jag var på hemvägen, mötte jag ett par mörka
zigenerskor klädda i trasor, men granna sågo de ut i alla fall.
Deras ögon glimmade som hnggormsögon och deras tänder glänste
hvita som betarne i varggap. Jag vände mig om, sedan jag mött
dem och spottade tre gånger tre gånger; men det var visst för
litet, ty allt ifrån den stunden jag mötte dem, har lifvet blifvit
förhäxat för mig.
— Kastade Jerker ett par pinnar i kors på vägen efter
zigenerskorna? frågade mor Kitta,
— Nej, jag bara spottade.
— Det var för litet.
— Kunde jag inte ge mig åttan tusan på det! — — När
jag kom hem till bruket, var där, som sagdt, allt som upp och
nedpå vändt. Edmund och Kurre voro borta. Jag tänkte genast
på zigenerskorna, som jag sett. De stjäla ju barn, har jag hört,
och jag sade också, att jag mött det där packet samt framkastade
en förmodan, att den blinde gossen kunde vara stulen.
— Nå, det var väl rätt.
— Nog tyckte jag så — — Men jag skulle aldrig ha
sagt det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
