Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
103
— Ta dem kan jag väl göra, sade Jerker, men använda
dem gör jag inte.
— Det kan väl så vara.
— När Elsa och jag en gång komma tillhopa, skall jag
ta fram pengarne och säga — — —
— Hvad — att han gömt dem — och inte användt dem,
utan lämnar dem åter? Hä?
— Lämnar åter? — Nej, när jag inte får tala om, att jag
har vetskap om, att jag fått pengarne af Elsa, så kan jag väl inte
tala om att lämna dem åter till henne.
— Jaså, han är så förståndig ändå, kan tänka.
— Jo, jo, mor Kitta — en kan allt vara förståndig, fastän
folk behandlar en, så att man kan tappa förståndet. Men nu är
det i alla fall roligt att lefva — och pengarne, som Elsa lämnar
mor Kitta för min räkning, dem skall jag spara åt henne själf
till utstyrsel eller bo.
— Och om hon frågar, hvar Jerker fått pengarne ifrån?
— Då säger jag, som sanningen är, att jag fått dem af
mor Kitta, men hvar mor Kitta fått dem ifrån, det angår mig inte.
— Nå gör så då — kom hit torsdag kväll.
— Det skall jag, mor Kitta. — Hej, nu är det lustigt att
lefva! Jag tar väl med mig en skvätt brännvin om torsdag också.
— Det skadar inte, menade mor Kitta.
Jerker gick.
Mor Kitta såg efter honom. Han var helt och hållet
förändrad nu, mot då han kom. Nu gick han med upprätt hållning
och spänstiga steg framåt, i stället för att han förut, då
han kom, hade hängt hufvudet framåt, haft en hållning och
släpande steg, tydande på liknöjdhet.
— Den kärleken, den kärleken, hviskade mor Kitta för sig
själf, hvad den ändå är allsmäktig. — Hvar den träder fram, blir
det lif och glädje, hvar den försvinner, blir det sorg. — — Hm!
Han skulle ha sålt barnet, han! — Nej, inte han — kanske
någon annan, om det verkligen är såldt — men nog ligger det
väl ändå i Klarälfven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
