Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
104
henne mycket huld, sedan Elsa beslutat att taga tjänst på källaren
i Karlstad. Hade modern haft en aflägsen aning om, att hennes
dotter tog denna tjänst blott för att hjälpa Jerker, som modern
ville skilja henne från, och hvilken hon på det obarmhartigaste
ljugit ned, skulle hon sannerligen icke varit så belåten, utan
fastmer blifvit mycket illa berörd, och helt säkert skulle hon då
hafva börjat öfvertala sin dotter att slå Karlstadsresan ur hågen.
Elsa och hennes far sutto jemte modern i trädgårdstäppan på
aftonen och talade om händelserna och sorgen på Funkhammar.
— Jag tror, att Edmund blifvit förtrollad, sade Elsa.
— Du pratar tok, flicka, inföll modern, det är nog elaka
människor, som hafva tagit honom — och nog vet man, hvilken
det är, som skaffat bort honom alltid, tillade hon.
— Du är stygg i dina tankar, mor, sade hennes man. —
Du menar, att det är Jerker, eftersom han blifvit uppsagd på
Funkhammar, där han skulle bli kusk till hösten; men akta dig
för att säga något sådant, då du intet vet; det kan komma surt
efter.
Elsa höjde en tacksam blick till fadern för dessa ord.
— Jag säger ingenting, sade modern, men tänka får jag
väl bäst jag vill, kan jag tro.
— Han är förtrollad; det har ju alltid bott så mycket troll
vid Reseberget och i Funkhammarstrakten. Far och mor hafva
väl, hört om Skabbkart, vet jag.
— Nej, det är väl något nytt troll, det, sade gubben leende.
— Skabbkart var intet troll. Mor Kitta talade om honom
i våras.
— Hvad sade hon då? Hon har väl reda på det där, hon,
som själf är en trollpacka.
— Det tror jag inte, mor Kitta är, sade Elsa. Men nog
vet hon mer än andra, alltid.
— Nå, hvad sade hon om Skabbkart då? sporde fadern.
Elsa omtalade:
För många, många år tillbaka bodde i Dalsland ett gammalt
äkta par, som hade tre söner. Den yngste af dem, ett snällt
och lydigt barn, tillvann sig mera än de båda äldre, som hade
ett hårdt och trotsigt sinnelag, föräldrarnes kärlek; men han blef
dock därför grundligt hatad af sina bröder. Deras hätskhet
emot honom mildrades icke ens genom förlusten af far och mor,
hvilka dogo nästan samtidigt. De tilläto honom icke en gång
vara med vid delningen af arfvet, hvilket de båda äldre bröderna
behöllo ensamt för sig. Som arfvet emellertid var helt ringa, och
ingen utsikt fanns ätt hemma föröka det, ansågo de sig nödsakade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
