Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
105
att lämna sitt fädernehem och söka sin lycka på annat håll. Tidigt
en morgon drogo därför alla tre bröderna ut i världen. Efter en
stunds vandring kommo de till en korsväg. Här anträdde de båda
äldre bröderna den ena och den yngsta den andra vägen. Denna
sistnämnda förde inåt Värmland mot nuvarande Heseberget genom en
stor och dyster skog, som aldrig syntes vilja ta slut, och ju längre det
led mot aftonen, desto oroligare blef gossen öfver att icke finna
härberge; ty ingenstädes mötte han någon människa, och
ingenstädes såg han någon mänsklig boning. Trött af den långa
vandringen satte han sig i skymningen vid vägkanten och var nära
att somna in, då ljudet af tunga fotsteg nådde hans öron och kom
honom att fara upp ur sin dvala. Men hur förskräckt blef han
icke, då han erfor, att den annalkande var en ofantlig jätte, reslig
som de högsta träden i skogen. Att söka undfly honom var ju
alldeles ingen möjlighet, alldenstund jätten var tätt invid honom.
Ynglingen tog därför höfligt af sig mössan och hälsade med gråtmild
röst ett ödmjukt:
— God dag, käre far!
— Jag har lefvat i många år, sade jätten, men aldrig förr
har någon kallat mig far.
Han sporde därefter gossen, hvarifrån han var, och hvart han
ämnade sig.
Denne nämnde sitt forna hem, omtalade förlusten af sina
föräldrar samt arfvet efter dem och sade sig nu vara ute för
att söka tjänst.
— Det passar just bra för mig, menade jätten. Jag behöfver
någon, som sköter om min häst, och kanhända du vill försöka
dig på det? På mat och pengar skall du ej lida någon brist, men
du måste med lifvet svara för, att djuret ryktas så, som jag
befaller, att det skall ske.
Härefter följde föreskrifterna, af hvilka de viktigaste
voro, att hästen, som åt ur en silfverkrubba och drack ur en
guldkittel, skulle för hvarje gång, han ätit upp fodret, vändas helt
om i spiltan, samt att gossen icke finge med händerna röra vattnet
i kitteln.
Gossen sade sig vara villig antaga tjänsten och åtföljde sin
nye husbonde till hans hem. Där utförde han under flere år med
punktlighet och ordning sina åligganden och var därför mycket
omtyckt af jätten.
En gång, då denne var borta, råkade ynglingen likväl, glömsk
af det stränga förbudet, att tvätta sitt hufvud i den präktiga
vattenkitteln. Knappt var detta gjordt, förrän han till sin förvåning
fick höra hästen utropa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
