Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
107
De båda äldsta döttrarne hade vid tiden för Skabbkarts
inflyttande redan gjort sitt val och utkorat hvar sin prins. Den
yngsta dottern däremot hade afvisat alla friares anbud, emedan
hon icke funnit någon värd hennes tro.
Så hände sig emellertid, att, då Skabbkart tidigt om
morgonen, medan de öfriga tjänarne voro ute, kammade och putsade
sitt guldglänsande hår, den yngsta prinsessan helt oförmodadt
råkade komma in i köket, där hon då trodde sig vara allena.
Prinsessan var på väg att vända om, men den egendomliga glans,
som omgaf ynglingens hufvud, ådrog sig hennes uppmärksamhet
och kom henne helt och hållet att glömma, hvar hon befann sig.
Från den stunden uppmärksammade hon Skabbkart allt mera och
ju oftare hon såg honom, desto mera steg han i hennes ynnest
och tycke och slutet blef, att hon, upptänd af kärlek till den af
de öfriga i kungsgården föraktade ynglingen, skänkte honom sitt
guldäpple, därmed utkörande honom till sin brudgum.
Någon tid därefter, då de båda andra blifvande mågarne
gästade Kungsgården, anordnade konungen, för att pröfva deras
skjutfärdighet, en jakt, däri äfven Skabbkart skulle få deltaga.
Prinsarne försågos med de bästa bågar och pilar, men Skabbkart
erhöll en gammal, förlegad båge och skefva pilar samt tillsades att
ensam begifva sig till sin post, under det att de andra åtföljdes
till en annan utvisad plats, som ansågs vara särdeles rik på
villebråd. I sin harm öfver den klena utrustningen var Skabbkart
nära att afstå från en täflan, hvaraf han synbarligen skulle komina
att skörda endast smälek; me-n plötsligen erinrade han sig sin
väns, hästens, löfte och smög sig bort dit, där han hade betslet
förvaradt, skakade detta, och i samma ögonblick stod den
trogne rådgifvaren vid hans sida.
I korta ordalag berättade ynglingen om den anordnade jakten,
huru illa han blifvit utrustad, och huru han genom denna, såsom
han trodde, misslyckade jakt ännu ytterligare skulle ådraga sig
sina svågrars hån. Hästen bad honom fatta mod, nämnde för
honom ett lämpligt ställe i skogen, där han utan att behöfva
annat vapen än ett godt slagträ, skulle kunna lägga ned så många
vilddjur, som hans krafter tilläto. Men om, såsom mycket väl
kunde hända, jakten utf olle mindre väl för prinsarne, och de
därför ville köpa Skabbkarts byte, så borde han icke afstå det på
andra villkor än mot deras guldäpplen.
Ynglingen tackade sin vän för det goda rådet och skyndade
bort till den anvisade platsen. Knappt hade han infunnit sig där,
innan han var alldeles kringvärfd af vilda djur, hvilka han
dödade tjogtals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
