Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 13. Adèle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
135
Kap. 13.
Adèle.
Med ungdom och skönhet förenade Adèle en stadgad
karaktär.
Olyckan hade tidigt utbildat hennes förstånd.
Hon fann, att hon icke gärna kunde lefva ensam i ett så
pass stort samhälle som Karlstad, det värmländska länets hufvudstad,
där hon visserligen hade några vänner, men där hon likväl
var utsatt för många snaror samt där elakhet och afundsjuka
kanske skulle svärta hennes oskyldigaste gärningar; ty i en
landsortsstad flyger skvallret från dörr till dörr, det blir gärna förtal
och detta tyder allt till det sämsta.
Hennes fasters hus lofvade henne ingen glad fristad — men
det hemmet var dock det enda, som passade henne, menade hon
och hon hade beslutat att resa till Stockholm för att taga in hos
fastern, hvilken hon hoppades icke skulle vara så hård, att hon
ej tog emot henne, isynnerhet då generalen kort före sin död bedt
därom. Hon visste ju att hennes faster var mycket religiös och
en sådan person borde väl vara barmhärtig. Och hade det äfven
varit ett spändt förhållande mellan bror och syster, så borde väl
ej brorsdottern behöfva blifva lidande däraf, då hon nu stod
ensam i världen.
Adèle uppoffrade sina ringa tillgångar för sin redlighets
skull och hon boslöt att uppoffra sitt lugn för anständighetens
fordringar. För den skull sålde hon sin fars kvarlåtenskap och
beredde sig att resa till Stockholm, då hon alldeles oförmodadt fick ett
bref från den läsarekolportör, som var hennes fasters rådgifvare. Han
underrättade Adèle om, att hennes faster icke kunde och ej heller
ville göra någonting för henne och han rådde henne helt torrt att
»offra herranom sina bekymmer». Detta var ett af hans många
slagord, som han begagnade i tid och otid.
Adèle hade ärft af sin far en viss stolthet.
Det kalla och försmädliga brefvet kostade henne nämligen
bittra tårar, men det nedslog icke hennes mod.
Hon lämnade åt glömskans förakt en släkting, hvilken
misskände blodsbandets fordringar och valde den enda utväg, som
hedern utstakade för henne: — det var att söka få komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
