Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 15. Kisses leksaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
151
åt hvem som helst att läsa, helt visst icke i någon mån intresserar
den person, till hvilken det är skrifvet, och antagligen
afhandlar endast sådana saker, hvilka äro likgiltiga för den, som
skrifvit brefvet.
Men det besynnerliga i friherrinnan Lejonmans uppförande
och hennes tillgjorda bemödande att undvika några ganska enkla
frågor, var det, som retat tulldirektörens nyfikenhet.
Och han gjorde nog rätt, då han tog upp brefvet.
Hur stor blef icke hans förvåning, då han kommit hem till
sig och öppnat brefvet samt fann däri, att friherrinnan Lejonman hade
i Karlstad en brorsdotter, hvilken lefde i största fattigdom och
gräsligt elände — öfverlämnad utan tillsyn åt de faror, som hota
en flicka i hennes ålder — en flicka, för hvilken en fattig
tjänarinna ensam hyste medlidande, och ät hvilken unga beklagansvärda
flicka denna trogna tjänarinna förgäfves bönföll öm något
understöd.
»Hennes ögon», stod det i brefvet från Tilda, »äro röda af
nattvak och arbete, kanske gråter hon också, när jag icke är inne.
Någon liten hjälp, nådiga friherrinna, för er salig brors fattiga
och goda dotter, någon liten hjälp för Guds barmhärtighets skull».
Tulldirektören, baron Örnnäbb var en liflig och glad ture;
men han var tillika känslofull och god. Han brummade vanligtvis
med hela världen, men han afslog sällan en behöfvande
medmänniskas bön om hjälp.
Friherrinnan Lejonmans hårdhet och envishet väckte i början
hos honom den tanken, att hennes brosdotter genom något
begånget stort felsteg gjort sig förtjänt af hennes onåd. Men icke
förthy beslöt han att försöka mjuka upp friherrinnas hjärta och
sedan han lyckats skilja henne från läsarekolportören och dennes
anhang, var det tämligen naturligt, att tulldirektören icke tviflade
på framgången af de försök, han ämnade göra för att förmå henne
att taga närmare del i den olyckliga Adéles öde.
Men innan han började detta barmhärtighetsverk, var det
angeläget, att han hade någon kunskap om saken.
Han vände sig till unge baron Lejonman för att få de upplysningar
om Adèle, han behöfde.
Men han blef alldeles besviken däri. Unge Lejonman hade
icke en aning om, att han hade någon kvinnlig kusin.
Detta var visserligen öfverraskande för Örnnäbb att erfara,
men det var likväl ganska naturligt; ty efter den olyckliga
arfsprocessen mellan general Haraldson och presidenten baron
Lejonman hade man aldrig i presidentens hus nämnt general Haraldsons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
