Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
162
Den goda Tilda hade förlorat allt hopp om att kunna röra
friherrinnan Lejonmans hjärta, men likväl gick hon hvarje dag till
posten för att efterhöra bref, och hon liknade därutinnan mycket
en älskarinna, en mor eller en maka, från hvilken ett fartyg som
nu klyfver Oceanens vågor fört hennes käraste föremål, då hon
följer skeppet med blickarne, söker det ännu långt, sedan det har
försvunnit ur hennes synkrets, och återvänder till det ställe på
stranden hvarje dag, där hon förlorat det ur sikte. Och då årens
flykt och hennes fortfarande ensamhet icke vidare tilläto henne
att tvifla uppå, att hennes lifs sällhet blifvit uppslukad af
böljorna, springer hon ändock ned till hvarje skepp, som visar sig i
hamnen. Hon suckar, då hon ser sitt hopp bedraget. Andra fartyg
skola bedraga henne i morgon, om en månad, om ett år —
men hon skall likväl icke tröttna vid att hoppas; ty den lyckliga
måste hafva njutningen och den olycklige chimärer. Så är lifvets
gång.
Tilda var mycket att likna vid sjömanshustrun, som dag för
dag nästan väntar sin man tillbaka med aldrig sviktande hopp,
äfven om hon genom händelsernas länkande intill hvarandra bort
vara viss om, att han aldrig skall komma åter.
Tilda trodde nog, att hon aldrig skulle få svar på sina bref
till friherrinnan Lejonman, men likväl skref hon flera bref, likväl
gick hon dagligen till posten för att efterhöra svar. Hon kunde
aldrig upphöra att hoppas på ett svar och den envisa tro, hon
närde, att hon en gång skulle kuuna mjuka upp hennes stenhårda
hjärta, syntes nu plötsligen bli en verklighet. Ty en dag, då hon
gick till posten, sade man henne där:
— Här är bref till eder!
Man må föreställa sig den goda tjänarinnas tillstånd, då hon
fick i sin hand det efterlängtade brefvet, och hennes tillstånd, då
hon brutit brefvet och fann i detsamma penningar, mera penningar
än hon under hela sitt lif någonsin sett på en gång. Hennes
trötta ögon lyftes därvid mot höjden, hennes händer knäpptes
tillsammans och hennes knän sviktade under henne.
Men glädjen, som i första taget verkat denna förlamning,
uppmjukade snart hennes styfnade lemmar, och hön skyndade hem,
kastade sig i armarne på Adèle och lämnade henne brefvet samt
pengarne, men därefter förmådde hon intet mer utan föll kraftlös
och andfådd ned uti sin gamla länstol, som han på morgonen
försett med ny stockning af frisk halm.
Om stoltheten är naturlig hos ett dygdigt hjärta, hvilket
höjer karaktären öfver olyckan, så återför också en god gärning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
