Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
167
Nej, han kunde icke yppa sitt hjärtas hemlighet för baron
Örnnäbb, det kom han öfver ens med sig själf om.
Tänk, om han skulle kunna förmå sin mor att fatta sympati
för Adèle, om han i stället för en svart hatisk själ kunde omvända
henne och förvandla henne till en hvit dufva.
Kanske det skulle gå för sig, — Ja, hvarför icke?
Han funderade på detta en dag, och var beredd att börja
sitt omvändelseverk dagen därpå.
Men liten orsak kan hafva stora verkningar.
Af en händelse kom han denna dags afton att besöka
tulldirektören och blef inbjuden till spelparti hos honom.
Baron Lejonman spelade ej, men han kunde ju se på, när
de andra spelade.
Han stannade således kvar.
Det blef emellertid ledsamt att jämt titta på de spelande,
hvarför unge Lejonman slog sig ned i en soffa och grep den första
bok, han fick tag uti på divansbordet.
— Ja, det är rätt, vän Axel, förströ dig du, vi spelorrar
äro ju omöjliga som sällskapskarlar, när vi få kortlapparne i våra
tänder. Det där är föröfrigt en lärorik bok, så liten denar. Där
ser man, hur svårt det är att göra svart till hvitt, sade tulldirektören.
Svart till hvitt!
Det var ju det försöket, baron Lejonman ämnade experimentera
med vis à vis sin mor.
Han kastade sig med största intresse bakåt i soffan och
läste de få sidor, som den lilla boken innehöll. Visst tyckte han,
att början var litet vulgär, men hvarefter han kom in i berättelsen,
kom han till den åsikten, att den där lilla biten var skrifven
liksom just för honom, i det predikament som han nu var. Det
var lärorikt, och berättelsen var i all sin enfald så underhållande,
att han ej märkte, hur tiden flög bort, medan han läste följande;
I Mars kommo kråkorna flygande. De kommo från öster,
från väster, från söder, de kommo många i flock och en och en.
De kommo flaxande högt uppe, sträckte på vingarna, så
fjäderspetsarne syntes som utspärrade fingrar mot himlen, och alla hade
de brådtom att komma fram, hunno icke sitta mer än en enda
liten minut på någon gärdesgårdsstör, och då skulle det ändå vara
en, som låg rakt i vägen. — Kom inte med några krumbukter
och tala aldrig om krokvägar — när kråkorna flyga hem.
— »Stort folk, stora vågor! säger kråkmamma.
Ingen skall tro, att alla kråkor äro lika, kråkor som kråkor,
alla lika goda. — Nej, det finns kråkor af mycket fin familj och
de, som icke äro af någon familj alls, rika, förmögna kråkor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
