Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170
så förskräckligt om lifvet, att de två tanterna uppe på stallrännet
måste skratta öfverljudt, när han en dag kom flygande upp till
dem på visit.
— Där ser ni, där ser ni! sade tanterna. Och det resa ni
utrikes för, för födan, för födan, — nej, du var sannerligen inte
så frodig, när du kom från de danska kornbodarne — kors, så
frodig! och så skrattade de igen.
Kråkpappa tog det icke illa upp, därtill var han allt för
belåten med den närvarande världen, och när han åter spatserade
ute på den grå isremsan och hackade i strömmingarne, glömde
han alldeles bort, att det inte är fint att vara fet och frodig, och
han funderade allvarsamt på att taga efter tanterna och med hela
familjen stanna i staden öfver en vinter. Han var nu blifven så
högst förnöjd åt kungens stad och åt strömmen och det sköna
vinterfisket.
Men lyckligare än alla voro de unga kråkorna. De hade
hittat på en lustig lek. — De sutto på de stora isflaken och
gungade iväg utför strömmen, sutto som i silfverbåt med en
silfverströmming till reskost och flöto genom hela kungens stad, de
seglade fram under broarna och ned förbi kajerna, där folk
vinkade och ropade lustigheter till dem, foro stolta förbi själfva
kungens slott, där prinsar och lakejer stodo i fönstren och tittade
efter dem, och dansade till sist ut i hafvet, som gick mörkgrått och
dånande och stötte isstyckena samman, så det gnisslade och brakade.
Då lyfte kråkorna vingarne och flögo land vägen hem igen;
därute var det inte roligt längre, ingen, som såg dem i deras ståt
— och hafvet är rätt otrefligt och farligt, sade kråkmamma. —
Men strömmen är bra! Bra, bra, sade de allesammans.
Men kråkornas lycka blef icke lång, och deras lustiga
sjömanslif tog ett snabbt och snöpligt slut.
En aprildag, när solen redan börjat gassa på trottoar stenarne,
och människorna uppe på gatan begynte tala om våren, satt en
liten näpen kråkfröken och gungade på ett stort isstycke, som låg
och arbetade på att komma loss från ismassan. Den lilla satt där
och väntade på kusin Kråka, som till sommaren skulle blifva hennes
herre och man, de hade i dag kommit öfverens om att göra en
glad seglats tillsammans.
Då hörde hon vingslag bakom sig, och de dunsade ned på
hennes isstycke så häftigt, att det vickade til] och tog in vatten
— Nej, så du far fram! sade den lilla kråkan utan att se
sig om, ty hon höll just på att dela sönder en stor strömming, jag
försäkrar dig, jag förkyler ihjäl mig, när jag blir så här våt om
fötterna, sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
