Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
184
antagligt, att en så ung flicka skulle ha andra åsikter och syn på
tingen än en gammal, torr tjänarinna.
Han förargades på Tilda.
— Nu berättar hon naturligtvis för Adèle om sitt
sammanträffande med mig, och hvad därunder skett, muttrade Lejonman
för sig själf. Må vara! Hon må göra det. Jag undrar, hvad
Adèle tror, tänker och tycker. Hon må tycka, hvad hon behagar.
Jag skall afvakta sakens utgång, ja, det skall jag, ta mig tusanr
göra! Mig skall man inte behandla som en pojkvasker! Är jag
kanske inte snart myndig!
Han slog sig ned på en stenbänk, som hade sin plats midt
emot det hus, i hvilket Adèle och Tilda bodde, icke så litet
snopen öfver Tildas fria manér, men ganska förargad samt först och
sist förtröstande på sin ungdom och sitt utseende.
Tilda hade, strax hon kommit hem, alldeles såsom Lejonman
tänkt, talat om för Adèle, hvad som händt henne, och hon hade
icke underlåtit att göra sin berättelse ganska fullständig.
Den goda men upphetsade gumman lade synnerligen stor
vikt på alla de omständigheter, hvilka kunde verka uppskrämmande
på Adèle och bringa henne att få misstro till den troligen
föregifne, men alldeles säkert farlige kusinen.
Hon upphörde icke att utbreda sig om hans vackra ansikte,
hans utmärkt vackra hållning och hans milda och mjuka stämmar
men tillade, att frestaren ofta plägade antaga dylika skepnader.
— Hon trodde, att hon därigenom skulle alldeles skrämma Adèle.
Men hon kom sig själf ovetande att nyttja sådana uttryck, hvilka
Adèle troget öfversatte från hvardagsmålet till hjärtats språk, ett
språk, hvilket man talar så väl öfverallt, utan att någonsin hafva
lärt det.
Adèle kände visserligen ingenting annat än en rörelse af
nyfikenhet; men i alla fall tänkte hon, att Tildas anmärkningar gingo
för vida och voro för stränga, och följden blef, att hon bestred
Tildas alla anmärkningar.
Den gamla väninnan blef förskräckt däröfver.
— Hvad tänker hon på, barn! utropade hon.
— Att du är för sträng, Tilda.
— Hon tror — — —
— Att det är min kusin —. Ja!
— Men om han inte är det?
— Det kan man utforska.
— Och om han är Adèles kusin!
— Så måste jag mottaga honom som sådan.
— Men om han bedrar oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
