Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
187
mumla något mellan tänderna, hvad det var, kunde Adèle
inte höra.
Emellertid förstod Adèle mycket väl, att Tilda menade godt
med henne, nu som alltid, och som hon fruktade att stöta henne,
den goda gumman, sade hon ingenting mera, utan satte sig tyst
i ett hörn, sitt vanliga hörn. Men nog syntes det, att hon var
missnöjd.
Tilda, som trodde, att Adèle var ond på henne eller
åtminstone vid elakt lynne, började gråta.
Då steg Adèle upp och gick fram till sin gamla, trogna
beskydarinna och vän i nöd och lust, omfamnade och klappade
henne.
— Brumma inte mera nu, kära Tilda, bad hon.
Tilda blef afväpnad af dessa smekningar, och så blef det
då lugnt.
Efter en stund sade Tilda:
— Tänker Adèle träffa honom?
— Ja.
— När?
— Det skola vi tala om nu.
— Hvar skall hon träffa honom?
— Här!
— Här? utropade Tilda.
— Ja!
— Men om — — —
— Han inte kommer hit mera, menar du, Tilda?
— Ja.
— Var lugn, han kommer, och föröfrigt skall du gå och
bjuda honom hit.
— Åh, Gud sig förbarma!
— Vill du inte?
— Inte gärna.
— Nå, så får jag gå till honom, då.
— Nej, nej, nej!
— Du vill inte?
— Nej, då går jag hellre till honom.
— Det var snällt.
— När barnen få sin vilja fram, så gråta de inte, pustade
gummen under ett leende.
— Nej, det har du rätt i, du lilla stränga mamma, sade
Adèle skämtande och kysste Tilda på pannan.
Nu var allt godt och väl, och de båda kvinnorna började
planlägga, huru de skulle kunna styra och ställa med saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
