Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
191
men han insåg, att ett samtal måste upptagas så fort som möjligt,
i annat fall blefve ju ställningen alldeles ohållbar.
Första ordet är alltid svårast att finna.
Nu hade han det och sade:
— Hvad jag är lycklig, min bästa kusin.
— Hvad det fägnar mig, min goda kusin, svarade Adèle.
Och så var samtalet slut igen.
De slogo båda åter ned sina blickar och rodnade ännu en
gång.
Lejonman lekte med sin urkedja.
Adèle började brodera. — —
Men slutligen försvann dock detta ytterliga och högst
obehagliga tvång. De båda unga människorna lyckades förmå sig att
säga några sammanhängande meningar, samtalet tog inom kort en
lifligare vändning, och allt eftersom Lejonman och Adèle blefvo
bättre till mods, hände det underbara, att de båda Stolarne
småningom nalkades hvarandra, ty man kan väl inte i evighet sitta
och tala till hvarandra på en mils afstånd heller.
Tildas stora länstol flyttades sig ideligen fram och åter samt
befann sig alltid midt emellan kusinerna. Ofta gjorde den en
fullkomlig solförmörkelse, och Stolarne strökos än framåt, än bakåt,
under det att länstolen hoppade hit och dit, och halsarne sträcktes
långa, slutligen började alla gapskratta — till och med den
förut så trumpna Tilda.
Nu försvann det besvärliga tvånget alldeles, och förtrolighot
trädde i detsammas ställe.
Lejonman steg upp, satte sig helt nära Adèles broderbåge,
och Tildas fördelaktiga ställning gick alldeles förlorad.
Den unge baronen konstaterade, att det porträtt, han fått af
Adèle, var mycket likt originalet- men daguerrotypen var ju i alla
fall blott en liflös bild.
Adèle var bra mycket vackrare än porträttet, som redan förut
fängslat hennes kusin. Nu, då han såg själfva originalet, blef
han alldeles hufvjidyr af hänryckning.
Han glömde helt och hållet den försiktighet, som han hade
föresatt sig att iakttaga i sina uttryck.
Visserligen uttalade han icke ordet kärlek, men föröfrigt
sade han allt, som låg honom om hjärtat.
Adèle talade icke. Men hon smålog godt. Och detta var
nog ett utmärkt sätt att svara.
Slutligen beslöt sig Lejonman för att tala rent ut och
bekänna sina skälmstycken.
Han omtalade, att det var han, som skrifvit brefven, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
