Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
192
var han, som begärt och mottagit porträttet, att han nu utan
sin moders vetskap var i Karlstad, och när han slutat sitt
syndaregister, utropade han:
— Ack förebrå mig icke mina sjuhundrafemtiofem skälmstycken,
min bästa kusin. Jag har dem att tacka för nöjet att
lära känna er!
Frasen var likaså klar, som den var smickrande.
Lejonman, berusad af glädje och hänryckning, fattade sin
kusins hand.
Adèle kände då sitt hjärta slå ännu hastigare och tänkte
icke på att draga sin hand tillbaka.
Men Tilda, som gaf akt på allt ofvan eller under sina
glasögon, hostade varnande.
Adèle blef rädd och drog sin lilla hvita hand tillbaka, men
en tämligen märklig tryckning tröstade dock därförinnan hennes
öfverförtjuste kusin.
Man åt middag tillsammans. Lejonman bjöd därpå i ett af
smårummen på källaren.
Det var en glad middag.
Tilda var mycket uppmärksam på Adèle.
Men hon märkte icke, att Adèles fot händelsevis stannade
på Lejonmans. Och den unge baronen satt orörlig af fruktan att
underrätta henne om hennes tankspriddhet, så framt det var i
följd af sådan, som hennes fot kommit att tangera hans.
Mera gånger togo de unga — af misstag — hvarandras glas.
Tilda visste inte, att ungdomar växla kyssar på detta sätt.
Lejonman och Adèle läto undfalla sig några ord, som voro
så klara för den, de för tillfället anginge, men däremot alldeles
likgiltiga för Tilda, den goda gumman, som ej anade satans
arga list.
Middagen blef slut.
Lejonman följde Tilda och Adèle hem.
Han stannade där, och den öfriga dagen tillbragtes med att
smyga sig till hvarandra eller draga sig från hvarandra, allt efter
den gamla vaktarinnans miner och rörelser.
Dagen slutade, och man skildes åt.
Lejonman kom åter dagen därpå.
Äfven denna dag blef glad.
Följande dag var han åter hos Adèle.
Följande dagen skref han hem till sin mor. att han trifdes
så bra i Örebro och hade så roligt där, att han ämnade stanna
där längre, än hvad först ämnadt var. Det gjorde ju detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
