Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
200
— Jag skall kläda upp vår goda Tilda, och hon skall bli
ansedd för din mor, svarade baronen.
— Hennes språk skall röja henne, sade Adèle.
— Hvad gör det?
— Mycket.
— Får min mor blott en gång känna dig, min dyrkade
Adèle, så skall det öfriga gå som en dans.
— Hon skall aldrig förlåta oss, om vi bedraga henne, sade
Adèle.
— Nonsens! utropade baronen. Du har ju förlåtit mig alla
mina små bedrägerier, skulle då inte min mor — — —
— Hvilken skillnad mellan dig och henne! utropade Adèle.
— Skillnad! — I detta fall är det ingen skillnad!
— Jo, sade Adèle, det som hos min kusin är en framfusighet,
det skulle hos mig blifva betecknadt såsom ett brott mot
anständigheten.
— Nej!
— Jo, det skulle det, fortfor Adèle och det skulle rättfärdiga
min fasters fördom emot mig.
— Du öfverdrifver, bästa Adèle, sade baronen. Du ser allt
i för svarta färger.
— Hvad! utropade då Adèle med kraft. Jag skulle
förkläda mig för att komma i din mors närhet! Jag skulle stjäla
hennes välvilja och ynnest under ett falskt namn! Jag skulle
genom ett så obetänksamt steg yppa, att jag älskar min kusin! Hans
hand skulle vara belöningen för en list, som sederna ogilla. —
Nej, nej, min goda älskade Axel, räkna ej därpå. Du är mig
oändligen kär; men — jag må hafva att vänta hvilket öde som
helst — du skall aldrig behöfva hafva orsak att rodna för din
kusin eller din maka!
Tilda hörde uppmärksamt på Adèle och nickade med hufvudet
samt tillkännagaf därigenom, att hon vid närmare eftertanke
ansåg, det Adèle hade fullkomligt rätt samt att hon högaktade
henne för hennes hållning.
Men baron Lejonman ville ej höra på detta. Han blef otålig,
resonerade hit och dit, sade mycket vackra saker och hakade
sig slutligen fast vid ett enda påstående, nämligen detta:
— Ödet skall ställa allt till rätta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
