Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
216
— Ni flytta alla från hotellet och till mitt hus midt öfver
gatan.
— Se det var ta mig tusan reson i det där! utropade
Örnnäbb.
— Ni skola flytta genast.
— Rätt taladt! sade baronen.
Flyttningen blef genast verkställd.
Adèle hade rodnat och bleknat ömsom under tulldirektörens,
och friherrinnans samspråk. Hon bleknade och rodnade ömsom
äfven nu, då hon var i sin fasters hus och då hon blef införd
från de rum, som hon och hennes gamla väninna och Elsa skulle
disponera, till friherrinnans enskilda våning.
Hon hämtade sig dock så småningom och visade sig med
oändligt stort behag kunna underhålla ett samtal.
Axel blef förtjust öfver att finna Adèle i sin mors våning
och hvem kan undra därpå.
Då något anmärknings var dt uttryck halkade öfver hennes
läppar, förklarade friherrinnan högt sitt behag däröfver och då hon
hade något kvickt infall, applåderade Örnnäbb.
Adèle var lycklig.
Friherrinnan var nöjd.
Tulldirektören, den dristige förslagsställaren till Adèles
flyttning, gnuggade händerna och hoppade af glädje i länstolen. Han
trodde, att han funnit sin blifvande brud.
Och hoppet om en lycklig lösning för sig och Adèle slog
ut med full låga uti Axel Lejonmans hjärta.
Belåtenheten var alltså allmän.
Adèle förenade med alla sina öfriga älskvärda egenskaper
en sällsynt blygsamhet.
Blygsamheten är näst höfligheten den bildade sällskapsmänniskans
vackraste dygd.
Den är en prydnad för alla, men isynnerhet för unga män
och kvinnor samt låter sig mycket väl förenas med säkerhet i det
yttre uppträdandet.
Dock må man vakta sig noga, så att man ej låter denna
vackra dygd öfvergå till tafatthet eller tölpaktighet.
Detta är härvidlag som i så mycket annat just det rätta
lagom, som ej är så lätt att tillskansa sig. Slår man öfver, blir
man bortkommen, jå till och med löjlig.
Den som ej af en gifmild natur är begåfvad med så
utomordentlig observations- och efterhärmningsförmåga, att han snart
förvärfvar sig säkerhet i uppträdandet, bör väl taga sig till vara
för att tro sig äga denna talang; ty eljes misslyckas han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
