Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
226
— Hvilken noggrannhet!
— Hur själfullt ni sjunger!
— Hvilket briljant sångsätt!
— Och sådant härligt ackompagnemang!
— Ni är ju en riktig artist mamsell!
Förtjusningen var allmän.
Baron Örnnäbb tackade Adèle med sin vanliga högtidlighet.
Baron Axel Lejonman sökte dölja sin glädje så mycket som
möjligt för att ej uppväcka några misstankar.
Men då han fick se sin mor öfverhopa Adèle med
smekningar, trycka henne i sin famn och hörde henne gifva Adèle de
ömmaste smeknamn, ansåg han sig icke böra dröja och ej låta
ett dylikt tillfälle, som kanske aldrig skulle komma åter, gå sig
ur händerna. Helt oförmodadt sade han därför:
— Min mor, sade han, då jag ser er visa denna hjärtlighet
mot mamsell, påminner jag mig, att jag har en kusin, som just
bör vara vid mamsells ålder och hvilken, såsom jag låtit mig berättasr
lär vara vacker som mamsell och äfven hafva hennes talanger —
Han hade ämnat säga mera; men han slutade hastigt, ty
hans mors uppträdande hade förändrat sig i ett ögonblick, hennes
ansikte hade blifvit iskallt och hårdt, och hon befallde tystnad.
Men baron Örnnäbb tog vid, där Axel slutat:
— Ja, min sann, min bästa friherrinna, utropade han, tycker
jag inte, att er son har alldeles rätt och talat tusan så bra.
— Var god och sluta, befallde friherrinnan.
— Nej, det är alldeles icke värdt, att ni gör några miner.
Ni skall ändå inte hindra mig från att fortsätta, förstår ni.
— Hvad behagas! utropade friherrinnan häftigt.
Örnnäbb fortfor:
— Må ni veta, min bästa friherrinna, min hårda friherrinna,,
borde jag säga, att er son och jag gemensamt under nästan ett
helt års tid hafva underhållit er brorsdotter.
— Hvad säger ni! utropade friherrinnan.
— Sanning.
— Är det sant Axel? sporde hon.
— Ja! svarade han.
— Du har vågat!
— Ja!
— Ni blir genom denna envishet, att ej vilja hjälpa den
stackars flickan, utskämd bland allt folk, sade Örnnäbb.
— Jag svarar för mina handlingar själf, snäste friherrinnan.
— Jag skall säga er, att det är på tiden, att det må bli slut
på allt det här, förklarade Örnnäbb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
