Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 19. Fåfängt klappar tulldirektören på friherrinnan Lejonmans hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
230
de talrika kransar, som smyckat lille Pauls kista — på trappan
lågo några ljusgula rosenblad bredvid starkt doftande lager. I
rummet, där kistan hade stått, osade de släckta vaxljusen — det
var nämligen i ett katolskt hem — med en blandning af den
egendomliga, oförklarliga lukt, hvilken hvar och en, som stått i ett
likrum ej kan glömma. — — — Döden hade här skoningslöst
gjort sitt intrång och brutit en människoblomma, hvars späda rötter
med tusen trådar olösligt syntes fastbundna vid lifvet medels
föräldrakärleken.
Nu hvilade den lille Paul därute i sin mörka bädd, fri från
allt lidande. Jordens fuktiga kyla, som omgaf honom, gjorde
honom skadelös för den förskräckliga feberglöd, under hvars kval
hela natten igenom hvarje nerv darrat i honom.
På morgonen gick åter lifvet sin gilla gång, ty lefva betyder
ju att rastlöst kämpa framåt — äfven förbi lyckan, som
döden ryckt från oss.
Men annorlunda var det med Pauls mor, som låg i
barnkammaren på knä framför ett litet skåp, hvilket innehöll de
leksaker, med hvilka Paul hade lekt, då han ännu med sina ljusa,
böljande lockar och sina blixtrande ögon såsom en solstråle
upplyst hemmet — — ingen, ingen skulle få röra dem efter honom.
Hvarje sak vätte modern med sina tårar — isynnerhet den
lille grå trähästen, som lille Paul fått den sista julaftonen, och som
efter få dagar på ett oförklarligt sätt hade förlorat sin svans.
Den där hästen hade varit hans käraste leksak; denna
obetydliga trähäst hade han föredragit framför alla de dyrbara
leksaker, med hvilka föräldrakärleken omgifvit honom — aldrig hade
han kunnat somna in någon afton, om inte den lille trähästen legat
bredvid honom på hufvudkudden.
Klagande, dolde den olyckliga modern hufvudet i sina
händer. Huru lefvande kunde hon icke höra sin Pauls trohjärtade
röst i sitt öra. — Store Gud, var det då möjligt, att hon aldrig,
aldrig mer skulle få höra denna röst? — —
Nu öppnades dörren till barnkammaren, och en omkring
tioårig flicka kom in. Hon stannade ett ögonblick, djupt förskräckt
öfver moderns sorgsna och nedtryckta anlete — men så skyndade
hon till hennes sida.
— Mamma, kära, goda mamma — hviskade hon och
försökte att slå sina armar om moderns hals.
Men modern afvärjde henne hastigt.
— Låt mig vara, Greta — sade hon — låt mig vara.
Det hördes nästan frånstötande, då hon sade detta och, i det
att hon kastade en dyster blick på flickan, reste hon sig långsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
