Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 19. Fåfängt klappar tulldirektören på friherrinnan Lejonmans hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
231
Greta vek något försagd tillbaka, men modern fortsatte att
lägga in Pauls saker i skåpet.
Plötsligen fästes hennes blick på en liten griffeltafla, hvilken
uppvisade en hel rad bokstäfver mellan de röda linierna.
Som ett jämmerrop bröt det löst från moderns läppar och
med lidelsefull rörelse tryckte hon taflan till sin mun.
Några dagar före sin död hade Paul nedskrifvit dessa
bokstäfver på taflan.
Modern hade just då däri trott sig se ett litet skimmer af
hopp om tillbakavändande hälsa och hade med glada, förhoppningsfulla
blickar följt den lilla handen, som visserligen fört griffeln
mycket osäkert.
Men så hade den fruktansvärda febern ryckt griffeln ur
hans hand, och två dagar senare hade allt varit förbi.
Med brännande ögon stirrade modern på de döda men å andra
sidan så pinsamt lefvande bokstäfverna — — — Voro de då
icke det sista tecknet på medvetet lif hos hennes för alltid
bortgågna älskling?
Ett buller bredvid henne kom henne att stiga upp.
Greta stod vid hennes sida och försökte nu att kasta en
skygg blick på taflan. Men modern utropade nästan hotande:
— Ingen af er får röra den — hör du — ingen!
Sedan ryckte hon taflan till sig, liksom fruktade hon, att
den skulle tagas ifrån henne. Och sedan hon stängt skåpet med
Pauls leksaker, skyndade hon med griffeltaflan i hand ut ur
rummet.
Det syntes nästan, som om lille Paul tagit med sig all den
kärlek, modern var mäktig hysa. Hon hade ej mer några hjärtliga
ord för sin make, ej mer någon omsorgsfull godhet för Greta
och den sjuåriga Lilly. I sin tryckande smärta släpade hon sig
fram likgiltig för allt, som förr väckt hennes intresse.
Förgäfves sökte mannen att trösta henne. Hvarje försök att
skaka från henne den oroande sorgen, åhörde hon med stum apati,
under det att hennes tankar dröjde hos lille Paul.
Ohejdadt flöto hennes tårar, då hon betraktade griffeltaflan,
där hon satt instängd i sitt rum.
Denna tafla gällde som hennes dyrbaraste skatt, och sorgfälligt
förvarade hon den för andras blickar.
Men så hände det en dag, att den lilla sjuåriga Lilly gick
in i moderns rum och såg griffeltaflan ligga på skrifbordet.
Genom ett oväntadt besök hade modern blifvit kallad ut och ej hunnit
som vanligt låsa ner taflan; och Lilly, som inte anade, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
