Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 19. Fåfängt klappar tulldirektören på friherrinnan Lejonmans hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
233
Så drog Lilly fram en griffel ur fickan och började med
darrande hand att skrifva — mödosamt och långsamt, emellanåt
stafvande halfhögt — — —
Med fördubblad oro undvek Lilly denna afton modern, som
dystrare än någonsin kommit hem från ett besök vid sin
älsklings graf.
Hon gick som vanligt in i sitt rum för att taga fram Pauls
griffeltafla.
Men hvad — hvad var det?
Där stodo ju nya bokstäfver — — stora och klumpiga.
Modern böjde sig ned och läste:
»Älskade mamma lilla, förlåt Lilly och håll åter af henne,
pappa och Greta en smula.
Din Paul.»
En sällsam rysning genomilade den läsande.
— Hvem har skrifvit detta! utropade hon.
I nästa ögonblick var hon uppe i barnkammaren, där hon,
pekande på griffeltaflan, som hon höll i handen, frågade:
— Hvem har skrifvit detta?
Greta stirrade på modern utan att förstå något — men
Lilly ryckte förskräckt till och kröp ihop i en vrå vid sängen.
Men inför moderns vredgade ögon fanns det ingen annan
utväg än att säga det:
— Jag!
— Och hvarför har du satt Pauls namn inunder?
Lilly snyftade och svarade i afbrutna meningar:
— Emedan Paul — Paul alltid bad för oss, om du var ond
på mig eller Greta, att du skulle bli god igen — — och du blef
det alltid — och — — och — —
— Nå? — — Och?
— Och om Paul ännu lefde, skulle han nu äfven bedja dig
att hålla af pappa, mig och Greta, och det gjorde du då äfven
säkert — — och därför — —
Lilly tystnade.
Modern såg så märkvärdig ut — — alldeles blek, och stora
tårar runno utför hennes kinder — — — Hon var då lika ond
som förut?
Barnet visste inte mer, hvad det skulle säga.
Det behöfde ej heller säga mer.
Modern hade förstått hennes hjärtas stammande språk, och
något skuldmedvetet steg upp i hennes fördystrade själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
