Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 21. Ett familjedrama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
272
De förvånades alla. Grefvinnan plägade nämligen aldrig gå
denna väg utan hade för vana att gå in genom norra torningången,
en liten port, som för öfrigt mest begagnades af linsets folk.
— Hvem kan det vara? sade Tilda. Elsa, spring du och
se efter, du, som är lätt på foten.
Med möda fick Elsa upp den tjocka, järnbeslagna porthalfvan,
och in steg en ståtlig lång och reslig gestalt i dammiga
reskläder. Det var en solbränd, axelbred ung herre, vacker som en
af Olympens gudar. —
Det var grefve Ludvig.
— Hurra! utropade han muntert. Är det du, min flicka,
som öppnar!
Och han slog sina armar om Elsa, gaf henne alldeles
oförberedt en smällande kyss på kinden och en dito på munnen.
Elsa blef af dessa karesser både hvit och röd om
hvartannat. — Hon var ju mycket vacker, det var nog ej för roskull,
som hon en gång blifvit kallad Solen i Karlstad, alldeles som baron
Örnnäbb kallade mamsell Adèle Haraldson så. Och det är då
alldeles säkert, att, så länge världen står, männen skola komma att
beundra vackra flickansikten, antingen deras ägarinnor äro furstinnor
eller tiggerskor.
— Jag känner igen dig, min unge, sade grefven. Men hvad
är det du heter?
— Elsa! Och jag är grefvinnans kammarjungfru.
— Såå, fortfarande!
Och i ett nu kysste han henne igen samt storskrattade.
Tilda, som hörde, hvem det var, som kommit, skyndade nu
ut i förstugan och tillsade Elsa att gå in.
— God dag, Tilda, ni heter ju så, mamsell? sade Ludvig.
— Ja, herr grefve, svarade Tilda.
Han hade med ens återtagit sin nobla hållning, hvilken han
nog lämnat litet i sticket under karesserna med Elsa.
— Hvar är min mor och fröken Lejonman? Har ni en
betjänt att skicka till stationen efter resgodset? Har ni något åt
mig att äta? Jag är hungrig som en varg, skall jag tala om.
— Fru grefvinnan och fröken äro ute och rida samt komma
ej hem förrän till tedags, herr grefve. Erik är i stallet, jag skall
skicka honom till stationen, och i skafferiet på Stora Högåker är
det aldrig brist på mat, det vet nog herr grefven.
— Det är bra, sade han skrattande.
Erik är i stallet, hade Tilda sagt.
Ja, det var verkligen så. Erik, eller Jerker, som han äfven
kallades, hade blifvit stallknekt på Stora Högåker, till icke ringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
