Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Mordförsöket å baron Axel Lejonman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
306
för att hämta sig och om möjligt förjaga det vansinne, som hotade
hans hjärna.
Men knappast hade han arbetat sig upp på bänken, förrän
falluckan åter öppnades och några steg vid sidan om honom
störtade ned ett så fruktansvärdt tegelregn, att det kunnat krossa
en oxe.
Sedan blef det åter beckmörkt. Falluckan var åter
tillsluten.
Lejonman kröp vidare, väntande den fruktansvärdaste död.
Han kunde ej göra sig själf reda för, hur långt och hur länge han
arbetat sig framåt i möljan, då han till slut blef uppskakad ur
sin dödsmattighet genom åsynen af ett rödt sken, som omkring
trettio fot långt bort från honom sköt upp öfver det mörka
smutsvattnet.
I det röda skenot upptäckte han en lanterna och öfver
densamma det af slaget af järnstången ännu blödande ansiktet å
den ena af banditerna, nu hållande en lång knif i ena handen.
Kallsvettande af ångest trängde sig Lejonman nu in i en
mindre sidokanal, hvarvid han förlorade sin hatt, som flöt bort på
den tröga strömmen.
Mannen såg hatten och syntes däraf vinna den öfvertygelsen,
att Lejonman omkommit, ty den nödställda baronen hörde
skurken tala genom falluckan med den ofvanför densamma varande
kamraten, och efter något fåfängt sökande i möljan efter den döda
kroppen, hissades skurken upp genom luckan.
— Skola de ej vidare leta efter mig? Skola de ej komma
för att plundra mig?
Dessa frågor gjorde Lejonman sig.
Han tviflade ej därpå.
Men hur undandraga sig skurkarnes uppmärksamhet, då de
otvifvelaktigt skulle komma tillbaka?
I skenet af lanternan hade Lejonman sett, att kloakens
innehåll ned emot Themsen stod vida högre och att före flodens
fallande det icke var att tänka på en flykt genom den stora
utgångsöppningen vid Themsen.
Han trefvade sig fram vidare i mörkret, då han snart nog
märkte ett ljusskimmer, som framträngde genom en mindre
sidokloak. Denna var endast genom täta, starka järngaller skild från
gatan ofvantill.
Bullret och rasslet af lifvet öfver Lejonmans hufvud trängde
ned till honom, men han kunde hvarken intränga i denna trånga
sidogång eller, där han befann sig, ropa med hopp om att
blifva hörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
