Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Mordförsöket å baron Axel Lejonman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
307
Lejonman trefvade vidare framåt i möljan genom denna
underjordiska stenåder, blott för att så långt som möjligt kunna
aflägsna sig från sina förföljare, till dess att en dödsmattighet
tvingade honom att trefva vidare omkring för att möjligen lyckas
finna någon hviloplats.
Han upptäckte åter en murafsats.
Där hämtade han andan, och tårar pressades fram ur hans
ögon, då han hörde det lifliga bullret öfver sitt hufvud och
vidrörde den fastmurade skiljoväggen, som där antagligen skulle
begrafva honom lefvande.
En stickande smärta uppfordrade honom till ny kamp för
lifvet.
Det var en råtta, som hade bitit sig fast i hans vad, att
han blott med största ansträngning kunde befria sig från djuret.
Snart därefter hade han att kämpa mot minst hundra
råttor. Han hörde och kände deras anlopp från alla sidor, dessa
kloakernas fruktansvärda hyenor, och han måste slå och stöta
med sin järnstång oafbrutet, till dess att han måtte hafva dödat
tillräckligt många, för att de lefvande skulle kunna stilla sin hunger
medels sina döda kamraters kroppar.
De glupska gnagarne lämnade honom då så mycken ro, att
han kunde vidare trefva sin väg framåt.
Men hvart?
Anfallen af en ny här hungrande råttor och slående förtviflad
kring sig med järnstången undkom han efter en lång strid och
blödande ur händer och fötter, fullkomligt utmattad och med
vissheten, att han icke skulle kunna rädda sig, utan blifva uppäten af
råttorna.
Stundom kände han sig feberaktigt medvetslös, nästan
vansinnig af ångest.
Men han kämpade dock ännu, då slutligen en domning, som
till döds, öfverföll honom.
Han lyckades likväl att ånyo rycka upp sig ur detta
tillstånd och skärpte hela sin kraft för att uttänka ett medel till
räddning.
— Kan jag afbida flodens fallande i Themsen, då ebbtiden
inträffar, tänkte han, gifves det mig tillfälle till räddning.
Det stod klart för honom, att endast under ebbtiden skulle
det vara honom möjligt att komma ut ur kloaken.
Han vände nu om och kom in i en annan hufvudkanal, som
han upptäckt, och trefvande in uti den samt kämpande mot hela
sin kropps nedsjunkande i gyttjan, märkte han ändtligen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
