Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Brefvet från Axel Lejonman och följden däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
320
— Fru friherrnnan har utträdt ur vårt samfund.
— Nej, jag tillhör det fortfarande med min själ, om jag
äfven ej vidare besöker konventiklarne. Och som ett bevis på
min omhugnad om församlingen ber jag er till dennas väl mottaga
denna penningegåfva.
Hon räckte kolportören en späckad plånbok, hvilken han
skyndsamt stoppade ned i en af sina djupa fickor.
Friherrinnan var alldeles öfvertygad om, att kolportören skulle
behålla dessa pengar för sig själf. Men det brydde hon sig ej om.
Hufvudsaken var, att hon i honom kunde få se sin lydige slaf,
och hon visste mer än väl, att det var bäst att med bojor och
guld fjättra hononm.
— Fru friherrinna! sade kolportören. Himlen hör de
barmhärtige till och barmhärtig är ni i stor mån. Gud välsigne er.
— Tack min vän för dessa sköna ord, som uppfyller min
själ med den ljufvaste lisa, ljuf som den sötaste honung. — Jag
vill så gärna hjälpa de fattiga bröderna och systrarna i vår
församling; jag skulle äfven vilja gifva eder, min vän ett pekuniert
bidrag och skulle ni vilja göra mig en viktig tjänst, skall ni bli
rikligen belönad.
— Befall! Och strider det ej mot Guds bud, så — — —
— Säg mig, äger en mor myndighet öfver sin son, äfven
då denne blifvit vuxen?
— I hvad som rör vissa detaljer.
— Är en människa skyldig att glömma en oförrätt?
— Omständigheterna kunna vara sådana, att en oförrätt ej
kan glömmas.
— Just så är också min tanke. — Ni känner åtminstone
till namnet statsrådet, baron Örnnäbb?
— Ett mammons barn, en lustans träl! utropade kolportören
och slog framför sig med båda händerna.
— Ni vet att det var han, som skiljde mig från er och er
församling.
— Jag förbannar honom ännu dagligen för denna hans synd,
svarade kolportören.
— Denna Örnnäbb var nog låg att förleda min son att
nemligen understödja min äreförgätne broders, general Haraldsons,
dotter Adèle, hvilken jag för hennes faders skull förbannat.
— Hvilken oerhörd synd.
— Hvar det synd, att jag — — —
— Nej, nej det, var baron Örnnäbb som gjorde den synden,
dubbel synd, då han tillrådde unge baron Lejonman att visa sig
uppstudsig mot sin fru mor, tredubbel, då han dessutom dragit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
