Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Brefvet från Axel Lejonman och följden däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322
friherrinnan från vår heliga församling — hvilken ni dock, gudi
pris, tillhör med själen.
— Den listige baron Örrnnäbb förledde min son att föra in
i mitt hus en flicka såsom min sällskapsdam, en flicka med talanger,
det kan jag ej neka till, en flicka, hvilken — — — kort sagdt,
kom i min ynnest. Hon hade ett namn, som jag aldrig förut hört
— men så ett, tu, tre blef min son förälskad i denna flicka.
— Ett godt sätt att få honom från mamsell Haraldson, som
väl klamrat sig fast vid honom, kan jag tänka mig.
— Min sällskapsdam uppträdde hos mig under antaget namn.
Denna flicka var ingen annan än Adèle Haraldson.
— Friherrinnans brorsdotter?
— Ja!
— Den hatade och afskydda?
— Ja, just hon!
— Ett exempellöst bedrägeri!
— Jag måste nu hålla god min och till min harm måste
jag bifalla, att min son och Adèle förlofvade sig med hvarandra.
— Jag kan lifligt föreställa mig fru friherrinnans känslor
därvid.
— De voro ingalunda behagliga.
— Det förstår jag.
— Naturligtvis uttalade jag välsignelsen, den moderliga
välsignelsen öfver de nyförlofvade, men i hemlighet förbannade jag
detta förbund. Det är ju tillåtet en kristen af den församling,
hvilken vi båda tillhöra, att dölja tankarne under orden.
— Ja, fru friherrinna, då det är af nöden, svarade den
skurkaktige kolportören.
— Det var det vid detta tillfälle. Jag uttalade välsignelsen
öfver de ungas förbund, men i verkligheten förbannade jag det —
jag dolde tankarne under orden. Det var nödtvång. — Nu är
min son i London i svenska legationen därstädes, Adèle är hos
mig i Karlstad, och kan ni tänka er, att de kalla henne där för
Solen i Karlstad.
— Är hon så vacker?
— De tycka det. Inte tycker jag det. Men föröfrigt är
man i Karlstad mycket benägen för att se solar. En bondjänta
vid namn Elsa, som en tid var i mitt hus, och som kom till
grefvinnan Lohufvud på Stora Högåker, kallades också för Solen i
Karlstad och kallas så ännu, efter hvad jag hört, det impertinenta
stycket, som förvred hufvudet på unge grefve Ludvig
Lohufvud och narrade honom att gifta sig med henne — nå, nå,
han fick plikta med lifvet, han, för sin olydnad mot sin mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
