- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
329

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 26. Jerger gör ett betydelsefullt fynd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

329

Nej, det ville han inte.

Nu var han i Stockholm, och nu skulle han söka reda på
Elsa, tänkte han.

Detta var dock en omöjlig sak, ty Elsa var ej mer i
Stockholm.

Hon var redan änka och vistades hos mor Kitta.

Något måste Jerker göra, och han tog plats hos en
hofslagare.

Emellertid var han ute i staden, så mycket han kunde, utan
att dock försumma sin tjänst.

Elsa såg han ej en skymt af, och ingen visste något om
någon grefve Lohufvud. Man vet ju ej mycket af hvarandra i en
stor stad.

Så blef det jul.

Det inträffade så, att julaftonen inföll på en söndag. Jerker
var således fullkomligt ledig tre dagar å rad.

Det var allt dystert att vara så där ensam vid juletid.

Det hade han aldrig varit förut.

Han hade köpt ett par grenljus och ställt i sin kammare uti
ett par med papper omvirade stakar, och där skulle han sitta
ensam med sina tankar och minnen julaftonen.

Men nu på förmiddagen skulle han då ut och se, om han ej
skulle kunna få syn på Elsa. Det vore väl märkvärdigt, om han
inte skulle kunna finna henne ändå.

När han gick Drottninggatan framåt, hörde han plötsligen
från en gård en barnstämma sjunga:

         Nu nalkas han, den glada julhögtiden,
         Och väcker upp i själen månget minne
         Från flydda tider, då mitt barnasinne
         Var obekant med mödorna och striden.

         När adventstiden ändtligt var förlidan,
         Stod hemmet smyckadt, allt var skönt därinne,
         På bordet låg en duk af bästa linne;
         Väl mins jag granen, ljusen, glädjen, friden.

         Hur saligt säll jag var den första gången,
         Jag såg och hörde sköna ottesången,
         I ståtlig mässkrud gamla prosten blänkte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free