Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 26. Jerger gör ett betydelsefullt fynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
335
Då började Edmunds mor äfven få goda tankar om Moina.
Brukspatron skref åter till grefvinnan och upplyste henne
om, att Moina nu var på Funkhammar samt redogjorde för, hur
hon uppfört sig mot hans lille son, hvilken hon funnit bland
zigenarne, samt sade sig vara henne tack skyldig.
Då grefvinnan Stålsko fick detta bref, kallade hon genast
på Anders, hennes gamle trotjänare, och utan vidare befallde hon,
att han skulle göra allt i ordning till en resa till Värmland. Hon
hoppades nu återfå sin fosterdotter, hvilken borde blifva hennes
ålderdoms stöd.
Anders gladde sig lika mycket som sin matmor åt detta
budskap och — så reste de och ankommo alldeles oförberedt till
Funkhammar.
Då brukspatronessan fann, med hvilken dotterlig kärlek Moina
kastade sig i grefvinnans armar, och hur moderligt grefvinnan
kysste sin återfunna fosterdotter, vek den sista återstoden af
misstroende, mot zigenarflickan, och brukspatronen erbjöd henne att
för alltid stanna på Funkhammar.
Moina tackade ödmjukt, men tillade:
— Först vill jag dock fråga min goda fostermor, om hon
behöfver mig. Hon har skyddat mig under en lång följd af år,
hon har inpräntat hos mig känslan af dygd och rätt.
Ingen kunde invända något mot detta, och grefvinnan uttalade
såsom sin önskan, att Moina måtte förblifva hos henne.
Och så blef det.
Brukspatron och hans fru visste sen ej, hur de skulle löna
Moina. De hittade dock snart på råd. De köpte Moina en god
lifränta.
Efter fjorton dagars förlopp reste grefvinnan Stålsko från
Funkhammar och med henne följde Moina, hvilken hade riktigt
svårt att skilja sig från Edmund, som man nästan med våld fick
slita ur hennes armar. — Han lugnade sig dock, då Moina lofvade
att stundom komma till Funkhammar och hälsa på honom.
Det blef nu glädje efter de långa sorgeåren på Funkhammar.
Jerker blef erbjuden en plats för lifvet därstädes och inför
allt folket bådo både brukspatron och frun honom om tillgift för
de onda tankar, de en gång haft om honom.
Jerker sade sig förlåta allt, tackade för den erbjudna
platsen, men han kunde ej mer trifvas i Värmland, sade han.
Man förstod nog, hur det hängde ihop därmed.
Brukspatronen erbjöd honom då en stor summa penningar
och tillade, att han alltid var välkommen till Funkhammar, där
ett undantag skulle beviljas honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
