Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 26. Jerger gör ett betydelsefullt fynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kanske kommer jag tillbaka, sade Jerker. Men nu måste
jag ut — ut. — Det är just inte lätt att vistas i de trakter,
där ens hjärta blifvit slitet ur kroppen på en.
Med de erhållna pengarna på fickan lämnade Jerker
Funkhammar. Han ville bort, bort från Sverige.
Men först skulle han dock se Elsa.
Han begaf sig därför till Stora Högåker och fick företräde
för änkegrefvinnan Elsa.
Gamla grefvinnan Lohufvud och med henne Tilda hade flyttat
från Stora Högåker till Stockholm, hvarför Elsa bodde
alldeles ensam på det dystra godset.
— Kanske grefvinnan inte känner igen mig? sporde Jerker
icke så litet spydigt, då han stod framför Elsa.
— Hur kan du säga så, Jerker? frågade Elsa. Vill du
genomborra mitt hjärta?
— Lika mot lika! Grefvinnan hade ingen försyn med mig.
— Kalla mig ej grefvinna, säg Elsa som förr.
— Nej!
— Du hatar mig?
— Det gör jag inte. Men visst är det väl underligt, att
den jänta, hvars löfte en fått, skall — — —
— Hör mig Jerker; det var ej af egen vilja, jag följde
grefve Ludvig, hvilkens minne jag dock välsignar, ty han var
mig en god man.
— Det var underligt att höra, det han skulle kunna tvinga
en jänta till otrohet. Ljug mig inte rätt i ansiktet. Visst är jag
en simpel bondpojke, men nog har jag väl ändå mitt förnuft i
behåll trots det att jäntan, som jag trodde på, har försökt att
göra det om intet.
— Hör mig, Jerker! Jag vill förklara allt, och du skall
förstå mig.
— Det blir väl knifvigt med det, tänker jag.
— Jag har alltid älskat dig.
— Underligt är det att älska en man och gifta sig med
en annan. Säg hellre, som sanningen är, att högfärdsdjufvulen,
som mor hennes lider af, har flugit i kroppen på henne.
— Nej, nej, Jerker! Grefve Ludvig hade skjutit sig en
kula för pannan, om jag ej följt honom.
Jerker sade sig ej tro något af detta.
Elsa grät.
Hon bad Jerker stanna. Han skulle nu bli hennes man.
— Nej tack, säger jag. Det skulle se ut det, att en
bondpojke blefve gift med en änkegrefvinna. Åhnej. Jag skall ut i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
