Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 27. På Venersholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
342
— Vill ni vara god och upplysa mig om, huruvida jag nu är
på Venersholm.
— Ja, min herre, svarade fröken Lydia artigt och smått
leende.
Knappast hade hon yttrat dessa ord, förrän han under en
artig bugning fattade hennes hand och sade, medan hans ögon
fingo en vacker glans:
— Då är det förmodligen fröken Lydia Stålsko, som jag har
den äran att se framför mig.
Fästande frågande blickar på honom, svarade hon:
— Ja, min herre, det är jag.
— Fröken Lydia? återtog han. Jaså! Fröken Lydia Stålsko!
Jag ber er förlåta min förvirring. Men jag har haft den stora
äran att hafva hört så mycket talas om er, min fröken, att jag
icke är mäktig att lägga band på min rörelse, då jag nu så här
hastigt kommit att se framför mig en ung dam, för hvars utmärkta
och vidt berömda egenskaper jag har den höga äran att hysa den
lifligaste vördnad.
Fröken Lydia kände, hur hon vid dessa hans artiga ord, som
äfven framsades på ett ytterst sympatiskt sätt, rodnade långt ned
på halsen.
— Min herre, sade hon, under det att hon drog sin hand
lös från hans, här måste alldeles säkert ett misstag äga rum.
— För ingen del.
— Jag är född och uppfödd här på Venersholm och har
nästan aldrig varit utom hemmet — någon gång till Åmål, någon
gång till Karlstad, det är allt.
— Jag har den äran att veta det, min fröken.
— Det kan, fortsatte fröken Lydia, aldrig hafva fallit någon
in att tala om mig — allraminst — en för mig fullkomligt —
obekant — person.
Hon stammade på slutet.
— Förlåt mig, min nådigaste fröken, sade den unge mannen,
och på ett listigt sätt hade han förstått att åter fånga in hennes
hand mellan sina fingrar, som verkligen, det erkände fröken Lydia
trots sitt tillfälliga bryderi för sig själf, voro mjuka och vackra.
— Förlåt mig, min nådigaste fröken,sade han. Ni torde
erinra er — ni vet säkert — hm — ni har en kusin, en baron
Harald Lejonman — broder till fröken Isabella Lejonman.
Fröken Lydia uppgaf ett utrop.
Den obekante fortfor:
— Harald Lejonman är en af mina intimaste vänner.
— Ah!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
