Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 31. Harald Lejonman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här säkert var någon mystèr å färde eller något annat konstgrepp,
som hennes goda mor utfunderat.
För den händelse, att hennes aning skulle slå in, så kände
fröken Lydia med sig själf, att hon just inte borde knota så
mycket öfver sitt öde.
Det var eget nog, tänkte hon för sig själf, att häradshöfding
Waldenberg så länge blef gäst på Venersholm i stället för att
resa till tinget — icke för att det på något sätt skulle hafva
intresserat fröken Lydia att få se honom resa bort; men ändå.
Nog var det underligt, att han kunde uppskjuta sin resa så länge.
För fröken Lydia fick han gärna stanna på Venersholm, ty hon
riktigt tyckte, att han numera hörde till familjens sällskapskrets.
För att återvända till fröken Lydias och gumman Rebeckas
samspråk må vi nämna, att fröken Lydia svarade på gummans
frågor, alldeles som hon hade för vana att svara på sin mors,
emedan hon ansåg sig icke böra gifva efter så snart. Hon höll
sig vid det påståendet, att hon icke ansåg det vara rätt och billigt
att så där på förhand afgöra om sin hand och sin lefnads lycka.
— Du blir lycklig med Harald, min lilla! försäkrade gumman.
— Jag har inte sett min kusin Harald, sedan jag var litet
barn, protesterade fröken Lydia och tant får icke undra på, om
jag ej har möjlighet att påminna mig ens, huru han då såg ut.
— Prat, sade gumman.
— Jag kan väl i Guds namn inte gifva mitt bifall till ett
giftermål med en man, som jag inte har sett, sade fröken Lydia
förargad.
— Inte sett! Inte sett! skrattade tanten.
Fröken Lydia kände, hur hon rodnade därvid.
— Nej, jag har inte sett Harald, sedan han var barn, bet
fröken Lydia af.
— Nå, nå! Nå, nå! Bli inte häftig nu, varnade gumman
Rebecka. Jag får väl höra annat ljud i skällan sedan, min
lilla unge!
— Det är inte alls sagdt, svarade fröken Lydia.
— Vi lämna detta ämne.
— Jag begär inte bättre, tant.
— Men säg mig nu en annan sak, lilla Lydia. Den där
häradshöfdingen, som är här på Venersholm, hvad är det han
heter? Jag hörde inte namnet säkert vid presentationen.
— Han heter Waldenberg.
— Waldenberg?
— Ja.
— Har han varit länge här?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
