Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 33. Artisten Penselström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
395
bestämde, att så skulle ske, liksom om hon vore en favorithund,
till hvilken man kunde säga: »Sitt!» och man fordrade, att hon
skulle vara så väl dresserad, att hon lydde som en hund och
satte sig.
Visst tyckte hon, att det skulle bli roligt att få se sitt
ansikte genom färgkonst framtrollat på artistens duk; men hon
trodde, att det skulle bli mycket svårt för henne att sitta för
honom, kanske i flera timmar orörlig på ett ställe och kanske till
och med förargande sig öfver, att det öfriga sällskapet just då
njöt obehindradt af några landtliga förströelser, hvilka där på orten
voro många, ty de voro legio.
I alla fall beslöt hon, att, om hon skulle målas af, hon
skulle smycka sig med sina vackraste juveler. Helst ville hon
bli målad i sin gredelina sidenklädning.
Gumman Lovisa skyndade sedan till grefvinnan Stålsko och
talade med henne om fröken Lydias porträttering.
Grefvinnan gaf gärna sitt samtycke till förslaget.
Efter en stund begaf man sig till lilla salongen.
Artisten skyndade att hämta dit sin palett och ett prepareradt
tjockt pappersark för att därpå måla skissen.
Sedan han, under många omständigheter, satt alla sina saker
tillhörande hans ganska vidlyftiga målareattiralj i ordning,
framsattes en stol i den dagern, som han anvisade.
Där måste fröken Lydia taga plats.
Sällskapet satte sig med nyfikenhet på stolarne rundt
omkring i rummet,
Artisten började betrakta fröken Lydia med uppmärksamhet.
Hans anletsdrag ljusnade och det såg till och med ut, som
om han blifvit inspirerad, sedan han några ögonblick betraktat
den älskliga flickan.
Fröken Lydia rodnade och bleknade ömsom, men hon måste
ju fatta mod och vara lugn.
Också var det med möda, som hon kunde hålla sig rätt
allvarsam.
Då artisten satte första färgklumpen på papperet, smålog
han med ett eget uttryck af forskning och förnöjelse.
Ju mera herr Penselström målade, desto mera vänligt såg
han på fröken Lydia.
Hon var emellertid icke mycket förtjust däraf, utan kände
sig allt mer och mer besvärad.
Och detta var ej så underligt.
Att sitta så där orörlig och skarpt fixerad af en man, som
hade en alldeles särskild förmåga att göra anmärkningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
