Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
402
Han måste oupphörligt vända sig omkring, än till den ena,
än till den andra i den mån som de ryckte orden ur munnen på
hvarandra.
Han måtte alldeles bestämdt hafva fått mycket bannor, det
kunde tydligen skönjas af »tant Rebeckas» brinnande blickar,
»tant Britas» skarpt hopknipna läppar och »tant Lovisas«
högtidliga gester.
Löjtnantens fysionomi såg ut att ganska mycket sympatisera
med vissa behornade varelser af fårsläktet och han föreföll att
vara mycket nedslagen.
Då och då bjöd han till att få fram ett eller annat ord,
kanske var det en ursäkt, som likväl genast afklipptes af
tanternas stormande förebråelser.
Kapten Hvirfvelbom gick af och an och gnuggade händerna,
af glädje, såsom det för åskådaren kunde tyckas.
Fröken Lydia kunde icke göra klart för sig, hvad det var,
som kunde göra den gamle onkeln så glad, om det icke var
skadeglädje han njöt öfver löjtnantens tydligen mycket bedröfliga
belägenhet; ty emellan de båda millitärerna hade alltifrån första
ögonblicket af deras bekantskap rådt en i ögonen fallande
antipati. Denna hade nog uppstått af den anledningen, att gubben
Hvirfvelbom var mån om sin respekt samt att löjtnant Hammelhufvud
å sin sida ej alls frågade efter honom.
Fröken Josefina Skimmerhjälm och häradshöfding Waldenberg
tycktes tillsammans hafva ganska roligt på löjtnant Hammelhufvuds
bekostnad. Åtminstone visade det sig så på häradshöfdingens läppar
ett olympiskt löje, då han såg de tre gamla tanterna omkring den
stackars officeren, som bildade en grupp, hvilken, enligt hvad han
sedan sade, påminde honom om ett uppträde på hans föräldrars
gård, då tre uppretade hönor med täflande ifver öfverföllo en
alldeles oförarglig muff, hvilken var utlagd för att vädras.
Det var ju elakt sagdt af häradshöfdingen, men han sade det
så roligt.
Så snart fröken Lydia tillsamman med sin artistiske
följeslagare kommit ned till stranden, blef det emellertid ny
scenförändring.
»Tant Rebecka» tog löjtnant Hammelhufvud tämligen omildt
i armen och visade honom på husets dotter.
Löjtnanten slapp då lös från sina plågoandar och störtade
med en slags förtviflan mot fröken Lydia.
Den sistnämda blef nästan förskräckt, då hon såg honom
med ögonen nästan gnistrande komma emot sig.
Ovillkorligen sprang hon ett par steg tillbaka, liksom för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
