Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
403
att söka skydd bakom den beskedlige artisten, hviken blef
stående stilla, helt bestört med öppen mun och häpna blickar.
Kapten Hvirfvelbom, som kände sig betagen af en anda af
gammalt hjältemod, skyndade fram liksom till fröken Lydias försvar.
Den gamle hederlige kaptenen! Han hade dock bordt
besinna sig litet och betänka, att det var fröken Brita Lohufvuds
befallning, som satte en så ovanlig skyndsamhet och ett så
oförmodadt lif i löjtnanten.
Helt oförmodadt hejdades dennes fart genom ett kraftigt tag
af kapten Hvirfvelbom i hans axel.
Löjtnanten kastade på sin angripare en blick af bestörtning,
men som tyvärr vikten af hans ärende tog öfverhand, bemannade
han sig och skuffade utan omsvep undan gubben.
Artisten Penselström, som väl anade något ondt, tog själfvilligt
ett par steg åt sidan, så att fröken Lydia, stackars offer,
kom att stå där ensam och öfvergifven, utan skydd.
Hon skämdes för att skrika och måste således öfverlämna
sig åt sitt öde.
Men när löjtnanten med blossande kinder bugade sig helt
förlägen för fröken Lydia, kände denna på ögonblicket sitt mod
återkomma och hon fann hela det föregående ytterst löjligt.
Bugande stammade löjtnanten:
— Nådig fröken, törs jag be att få tala några ord enskildt
med er?
— Ett samtal mellan fyra ögon alltså?
— Ja.
— Ah, så förtjusande! utropade fröken Lydia skrattande på
sitt skämtsamma vis.
— Ni tycker det?
— Ja, verkligen.
— Tillåt mig föra er till den lilla bersån därborta.
— Till bersån — ack — —
— Det är på de grymma tanternas befallning.
— Ah bevars, svarade nu fröken Lydia, jag hoppas, att
herr löjtnanten icke har i sinnet något i sitt stånds anda, någon
utmaning eller dylikt, ty löjtnanten får förlåta mig, att jag är
rädd för vapen och vilda ögonkast, yttrade hon skrattande och
koketterande.
— Gyckla inte, min fröken, sade löjtnanten. Hvad jag skall
hafva äran att säga, under ett samtal »mellan fyra ögon» med
eder, det är något obeskrifligt viktigt för oss båda.
— Ah!
— Vår ömsesidiga lycka beror af detta samtal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
