Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
405
— Ni!
— Er kusin, fröken Lydia.
— Ah!
— Min Gud! Jag vet, ta mig sjutt — — hm! — — jag
vet inte, hvad jag skall säga.
Det var, som om en ocean af ångest hade strömmat öfver
fröken Lydias själ.
Hon kände, att hennes ande ville svindla i djupet.
Men då hon kastade en blick på den stackars martissonen,
som stod där framför henne med missdådareuppsyn, for en känsla
af stolthet genom henne.
Hon insåg, att det nu fordrades mod, djärf het och
ståndaktighet, om hon icke skulle blifva olycklig, blifva för alltid
kedjad fast vid ett väsen, som hon i djupet af sin själ kände, att
hon aldrig skulle kunna lära sig älska.
Men den bittra tanken på sin mors önskningar, på sin
bestämmelse alltifrån sin barndom, uppfyllde henne med fruktan.
Hennes mors ömma böner sväfvade liksom ur fjärran förbi
hennes öron.
Hon betäckte sitt ansikte med båda händerna.
Det föreföll henne, som om det skulle vara omöjligt, att hon
kunde bli så olycklig, att ett så förskräckligt öde, som att bli
sammankopplad med denne för henne så frånstötande man, skulle
kunna drabba henne.
Hon tog hastigt åter händerna från ögonen och såg på honom.
— Är det möjligt, utropade hon häftigt, att ni är Harald,
min kusin Harald Lejonman?
— Ja, jag försäkrar, att jag är det, svarade den bedröfliga
figuren.
— O, Gud! klagade fröken Lydia.
— Jag är baron Harald Lejonman.
— Milde himmel!
— Jag är kusin Lydia Stålskos fästman.
— Nej, nej, nej, det är inte möjligt! utropade hon.
— Jag försäkrar!
— Ni ljuger!
— Jag svär!
— Jag mins, hur ni såg ut som barn, sade fröken Lydia.
— Det är länge sedan dess nu.
— Ack, ni hade då ett helt annat ansikte.
— Jag har förändrat mig under uppväxten.
— Det var en helt annan människa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
