Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 35. En kyss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
409
Kap. 35.
En kyss.
Fröken Lydia kände, att hon nu skulle hafva behöft tid och
enslighet för att samla sina tankar och återhämta sitt lugn.
Så mycket bittrare var det henne, att nu nödgas återvända
till sällskapet, där säkert uppmärksamheten skulle fästas vid
hennes oro.
Och hur skulle hon ställa sig, när Waldenberg såg på henne?
En af hans blickar, ja, blott en enda af dem skulle ju
mycket lätt kunna göra henne upprörd.
Men, tänkte hon, han skulle väl ändå sysselsätta sig
förnämligast med fröken Josefina Skimmerhjälm, utan att akta på
något annat.
Hon suckade vid denna tanke.
Emellertid, då hon åtföljd af sin plågoande, den stackars
löjtnanten, nu återvände till sällskapet, mötte henne ett ögonkast
af Waldenberg, hvilket förvånade henne, men på samma gång
gjorde henne så innerligt godt i själen.
Detta hans ögonkast uttryckte oro, nästan fruktan, som ju
skall vara en högre grad af oro.
Häradshöfdingen, hvilken hade en så utomordentligt stor
förmåga att genomskåda diverse förhållanden, och som dessutom
ägde Haralds fulla förtroende, begrep alldeles säkert, att nu hade
frieriets afskyvärda timme slagit. — Att häradshöfdingen med ett
uttryck af bekymmer betraktade fröken Lydia, att han sålunda
synbarligen deltog i hennes öde, hvad detta kändes henne skönt
och ljuft. — Kanhända — men hon vågade knappast tänka det
för sig själf — att hans deltagande till och med kunde vara parad
med en viss ängslan. —
Emellertid gick Harald Lejonman genast till häradshöfdingen
och förde honom afsides, medan fröken Lydia slöt sig till fröken
Josefina Skimmerhjälm.
Den sistnämnda älskvärda flickan såg med forskande blickar
på fröken Lydia och då hon märkte, att fröken Lydia var djupt
upprörd, slog hon sin arm om hennes lif, och de båda flickorna
aflägsnade sig tillsammans längre in i trädgården.
Det var för fröken Lydia ett så innerligt behof att för
någon få utgjuta sitt hjärta. Hon behöfde en vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
